Den tyske poeten Durs Grünbein debuterade för tjugo år sedan. Han var då tjugosex år gammal och blev snart till en komet på det återförenade Tysklands författarhimmel. Han föddes i Dresden i DDR och med honom gjorde en ny författargeneration entré. I dag har han tilldelats i stort sett alla tyska litteraturpris. Han har skrivit både poesi och essäer och översatt klassiker från latin. På svenska finns han i urvalet Biologisk vals.
När jag möter honom på bokmässan är det emellertid på grund av en fransk filosof som en gång bjöds in av drottning Kristina till hovet i Stockholm, men där han olyckligtvis drabbades av lunginflammation och dog 1650. Nämligen René Descartes eller Cartesius som var hans latinska namn. Durs Grünbein har nu skrivit en fascinerande och överraskande bokessä om honom kallad Cartesianska dykaren och som inleder en nystartad essäserie på förlaget Ersatz.
Varför skriver du som poet om Descartes som ändå är det vetenskapliga tvivlets och moderna rationalismens fader? Vad vet den analytiska geometrins fader om poesi?
- Descartes har länge intresserat mig. För några år sedan skrev jag en versroman Vom Schnee (Om snö) som bland annat handlade om den stora vändpunkten i hans liv när han i krigstjänst 1619-20 befinner sig i tyska Ulm. Där i dessa iskalla vinternätter föds hans stora idé om "cogito, ergo sum", "jag tänker, alltså är jag till". Den viktigaste moderna filosofiska revolutionen kom alltså till i tyska vinterkylan, det har fascinerat mig starkt. Sedan dör han en iskall vinter i Stockholm. Descartes är som polstjärnan i europeiskt tänkande. Han är helt enkelt den prototypiske tänkaren och för mig viktigare än Marx, Freud eller Darwin.
- Descartes grundlägger den moderna subjektiviteten, för filosofin, för litteraturen, för poesin. Min essä kompletterar versromanen och försöker undersöka hur detta "cogito" som Descartes frigör förhåller sig till det lyriska jaget. Den ryske poeten Osip Mandelstam skrev en gång i sin stora Danteessä från 1933 att Dante var bildspråkets Descartes. Då undrar jag vad Descartes var i sin tur? Varför inte kunskapsteorins Dante?
Descartes gör en oerhört konsekvensrik åtskillnad mellan kropp och själ, men därmed visar du i din bok att det också är en fråga om frihet.
- Javisst, frihet, men också den enskildes oändliga individuella avvikelser och själens ensamhet. I Själens passioner talar han om själens olika lidelser - hat, kärlek, avund, men det mest väsentliga är faktiskt människans förmåga till förundran.
Descartes hade en klassisk bildning och hans klara prosastil har varit mycket inflytelserik som du påpekar, men om han också är en tänkare för poesin undrar jag om han egentligen har några åsikter om språkets materia?
- Det finns en sorts metrisk eller matematisk närhet i hans språk och läser man hans brev finns där en reflektion om hur stil - skrivsätt - förhåller sig till förnimmelser. Han var förstås ingen lingvist i modern mening, men där finns poetologiska idéer i de viktiga breven till Elisabet av Böhmen. Han återkommer ju också till själens uttryck. För första gången sedan Augustinus träder en tänkare fram som på ett radikalt sätt säger "jag". Detta filosofiska "jag" ser jag som en pendang till författarjaget. Alltså föds här också det moderna författarjaget.
Men i Meditationerna kallar Descartes Gud för "författare", vad säger du om det?
- Nja, Gud är kanske snarare läsaren (skrattar)!
I din essä gör du en spännande sammankoppling mellan målaren Rembrandt och Descartes. De verkade vid samma tid i samma stad, nämligen Amsterdam.
- Ja det är som i en bra kriminalroman - tänk om de träffade varandra på Kalverstraat! De är hursomhelst denna epoks intressantaste ögonpar. Båda dissekerade djurkroppar och Descartes intresserade sig för optiken. Min essäs andra stora motiv är just förhållandet mellan synförnimmelsen och de nya tekniska uppfinningarna. Kanske kan man tala om ett cartesianskt måleri vid denna tid. Konsthistorikerna kan möjligen utveckla detta. Trots att det finns så oerhört mycket skrivet om Descartes är allt ännu inte sagt. Descartes måste läsas på nytt.
