När dagstidningarnas ekonomiska kris slog till med full kraft drabbade den inte minst kritiken. Flera landsortstidningar slog igen kultursidan, medan andra koncentrerade kritiken till ett fåtal recensioner publicerade i många tidningar. Lyriken drabbades hårdast av alla konstarter. Poesi ger inga klick, hette det.
LÄS MER: Diktens möjligheter flätas i Trado
En som inte satte sig och grät över situationen var poeten och kritikern Magnus William-Olsson. Det ambitiösa projekt han initierade 2016, Kritiklabbet, har numera vuxit ut i en omfattning som nästan börjar bli svåröverskådlig. Nätpublicering av kritik är bara en del av verksamheten. Residensprogram, poddar, plantskola för nyblivna kritiker, föreläsningar, debatter: verksamheten liknar uppstarten av en företagsidé, och detta är inte sagt i någon negativ mening.
Till Kritiklabbets mest imponerande bedrifter hör förmågan att liera sig med olika former av mera gediget kulturkapital, som Bonnier Books, KTH och Handelshögskolan. Labbet verkar stå på en solid grund, och det är förmodligen förutsättningen för både fortlevnad och för att tas på allvar. Entusiasm och ideal är nog bra, men en institutionell struktur är inte heller så dumt.
I sammanfattning verkar Kritiklabbet syfta till att skapa en ny sorts offentlighet: frigjord från den gamla, krisutsatta tidningsoffentligheten, men också fristående från sociala medier. Det sistnämnda känns viktigt. Visst kan vem som helst numera publicera både litteratur och kritik på en webbplattform. Men för den sakens skull utgör inte sociala medier någon offentlighet. Alltför ofta blir det snarare ännu en popularitetstävling, eller en filterbubbla som innesluter de närmast berörda. Å andra sidan kanske även Kritiklabbet riskerar att bli en filterbubbla: ett tecken på att den seriösa litteraturkritiken gått från att vara ett (förutsatt) allmänintresse till att bli ett särintresse. Inte lätt att skapa en ny offentlighet, men försöket måste göras.
Det senaste tillskottet till Kritiklabbets verksamhet är den så kallade ”poesikritiska plattformen” Örnen och kråkan. Principen är både enkel och demokratisk. En gång per vecka publicerar sajten en längre recension av en aktuell diktsamling för gratis läsning. Vid årsskiftet samlas alla recensioner, tillsammans med översikt och översiktlig analys av poesiåret, i form av en kalender som tillställs prenumeranter (prenumerationspriset är synnerligen lågt).
Finansieringen av recensenterna sker via crowdfunding, läsaren uppmanas att donera för att täcka arvodena: en metod som både verkar väldigt samtida och en smula våghalsig. Örnen och kråkan, ja hela Kritiklabbet, borde väl kunna ingå i det reguljära kulturpolitiska stödsystemet. Kulturrådet som garant för kritikerarvoden, finns det litteraturstöd borde det väl också kunna finnas kritikerstöd.
LÄS MER: Städer som inte är städer
Ambitionen och professionaliteten i projektet stärks av att Örnen och kråkan har en mycket smakfull layout. Den enda kritik man möjligen skulle kunna rikta mot ”kritikplattformen” är att den inte tycks lämna så mycket utrymme för poesin i sig. Visserligen är den då inte längre en renodlad kritikpublikation, men nog skulle det finnas både utrymme och intresse för en sektion med nyskriven lyrik. Poeter har ju inte eller så lätt att publicera sig och nå ut i dessa tider.
