Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

441_PressImage2.jpg
Efterlängtad skildring. I Ikon gestaltar poeten Yolanda Aurora Bohm Ramirez transerfarenheten väl, skriver Maria Ramnehill. Bild: Casia Bromberg

Poesi som ger röst åt de osörjbara

Med samlingen Ikon vill Yolanda Aurora Bohm Ramirez föra över estradpoesins kraft till boksidan. Maria Ramnehill läser en debutant som vill ta ned poesin från piedestalerna.

POESI

Ikon

Yolanda Aurora Bohm Ramirez

Brombergs

”Litteratur ska skrikas: i tryckt form är den förlegad” skriver estradpoeten Yolanda Aurora Bohm Ramirez i det litterära manifest som inleder debuten. Hen vill ta ned poesin från piedestalerna: en antielitistisk ansats att fylla litteraturen med liv och ge röst åt de röstlösa. Ikon handlar både om att möta och att göra motstånd: det är en transtjejs (själv)försvarstal mot rasism, transfobi och könsroller, mot hopplöshet och fantasilöshet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är i högsta grad politiskt, men det är inte plakatpolitik. Istället är Ikon en diktsamling som både skriker och viskar och är till lika delar ömsint och argsint. Motiven rör sig från barndom, diaspora och rötter via könsdysfori och transition, längtan och förlorad kärlek till förlust och död.

Det är musikaliskt, med en stark och utpräglad rytm, Bohm Ramirez har känsla för ordens materiella och ljudmässiga kvaliteter. Klanger förvrängs och ombildas, sidorna fylls av vokalrim och ordvrängande som ”köttfärsträden blommar”. Enkla och effektiva bilder frammanar uppväxtens klasskillnader, som när snöbollskriget står mellan ”hämndlystna höghus/och centrum" på ena sidan och ”volvo-vovve-villor/och hela fucking gympadojor” på den andra.

Men det som fungerar så bra på scenen kan bli stumt på papperet, det är som om vissa dikter är för konkreta och inte ger läsarens associationer tillräckligt spelrum. Bättre fungerar de mer avskalade, ofta korta, dikter som verkar som ett slag i magen. Till exempel när Bohm Ramirez på tre korta rader samtidigt frammanar bilden av de osörjbara och de som vägrar sörja:

Vi dör som bakgrundsbrus,

knappt som tidningsnotiser.

Som det förväntas av oss.

Ikon är en diktsamling som griper efter mycket, och som resultat känns helheten splittrad. Men den gestaltar transerfarenheten på ett som jag länge saknat, det är poesi om att drömma om en framtid och ett liv som man förnekas. Yolanda Aurora Bohm Ramirez visar med sin debut att den tryckta poesin inte alls är förlegad.

697.jpg
Mest läst