Philip Pullman återvänder med Lyras färd till sin värld från Den mörka materian, trilogin som gav honom Alma-priset 2005. Men för den som undrat hur Lyras och Wills liv gestaltat sig sedan de nådde puberteten finns här ingenting att hämta.
LÄS MER: Den mörka materien blir tv-serie
Pullman väljer nämligen att gå tio år tillbaka, till tiden för Lyras födelse. En prequel, alltså, första delen i en ny trilogi.
Jämfört med det tidigare verket kan Lyras färd kännas som en enklare komponerad berättelse. Den hanterar inte fler än två parallella handlingar samtidigt, den hoppar inte i tiden och största utrymmet upptas av elvaårige Malcolms actionspäckade, heroiska kamp för att föra babyn Lyra i säkerhet för mörka krafter under en naturkatastrof. Till sin hjälp har han något av en antihjälte i form av det femtonåriga, inledningsvis hånfullt leende köksbiträdet Alice.
Ateistisk agenda
Men de intellektuella krumsprången då, Oxfordakademikernas lärda klubbar, och framför allt partikelfysiken under den härligt ironiska etiketten ”experimentell teologi”, är allt detta väck? Nja, det får inte lika stort utrymme denna gång. Det betyder dock inte att Pullman vilar på hanen.
Hans starkt ateistiska agenda, som i den förra serien intressant nog uttrycktes bland annat genom den faktiska existensen av en uråldrig, senildement gud, demonstreras här av ett flertal riktigt onda och läbbiga kyrkliga organisationer. Förutom den KGB-liknande Konsistoriella Disciplinnämnden har en kristen orden för barn, pinsamt påminnande om Hitlerjugend, stor betydelse för handlingen.
Dessutom ekar berättelsen av såväl Bibeln som Homeros och europeiska folksagor. Syndafloden kommer i form av en extrem översvämning – orsakad av synd, människans klimatpåverkan eller av ren slump. Malcolm, Lyra och Alice driver och paddlar omkring i en liten kanot, på väg hem likt Odysseus, och hamnar liksom han i en grotta och senare hos en ensam trollkvinna; denna visar sig vara desperat av barnlängtan, börjar omedelbart amma Lyra och måste luras att släppa taget med hjälp av gissningslekar inspirerade av sagan om Päronskaft.
Gammaldags värld
Enkelt är nog ändå inte rätt ord i sammanhanget; förutom att den är full av allt detta raffel pendlar historien mellan det realistiska planet och andra nivåer, som inte kan tolkas som annat än rent psykologiska. Vad sägs om en samvetsdimension, till exempel?
LÄS MER:Lyckad förening av klimatpolitik, tonårsångest och trolldom
Lika böljande känns ibland de rent materiella omständigheterna. Det är en gammaldags värld, med fotogenlampor, flodbåtar och hästmarknader. Men samtidigt ryms här också atomkraftverk och engångsblöjor, och Lyras far, lord Asriel, färdas med gyrokopter.
Nej, det går inte att bli klok på Pullmans miljöer, och säkert är det heller inte meningen. Det är bara att njuta. Malcolm är en otroligt älskansvärd pojke, Alices surmulna mod och uppfriskande svordomar sliter upp välbehövliga revor i det gammalmodigt sirliga, och så finns här ju daimonerna, de underbara daimonerna. Vem vill inte ha en del av sin själ som ständig följeslagare, en pågående kärlekshistoria med sig själv, i form av ett djur? Jag vill.
