Hynek Pallas har skrivit en viktig bok om migration. Den kommer i en tid då invandringen har utnämnts till den främsta valfrågan och de stora riksdagspartierna tävlar med varandra om att skapa mest ”ordning och reda” i flyktingfrågan. Enkla svar, svepande formuleringar och generaliseringar radas dagligen upp. Då behövs komplexitet. Hynek Pallas EX: Migrationsmemoarer 1977-2018 innehåller just det.
Boken är både djupt personlig och intellektuellt resonerande. Hynek Pallas är invandrare, född i Prag 1975 men uppvuxen i Sverige. Hans föräldrar var politiska flyktingar från den sovjetstyrda kommuniststaten Tjeckoslovakien. När muren föll kunde familjen återvända på besök till sitt hemland, men den dubbla tillhörigheten skapade också en identitetsproblematik som Hynek Pallas känsligt och naket redogör för.
En sorgsen ton
I Sverige antogs till exempel den lille pojken Hynek vara hockeyintresserad, Tjeckoslovakien var ju en stormakt i sammanhanget. Men det var han inte. Fortfarande, i vuxen ålder, försöker människor han möter ”initiera samtal om legendariska hockeymatcher”. Pallas citerar i sammanhanget filosofen Hannah Arendt, en återkommande referens, om de inföddas perspektiv på flyktingen: ”… ur deras synvinkel är lojaliteten mot våra gamla länder oftast det enda de kan förstå.”
LÄS MER:Tillbaka till Prag
Boken är uppdelas i sex kapitel, alla med ett årtal som namn, med start 1982 och slut 2015. Den personliga erfarenheten stöter mot den filosofiska och kritiska skolning Hynek Pallas har (han är som bekant filmkritiker och det är ofta med hjälp av exempel från filmkonsten han reflekterar) och vi får oss en tämligen dyster Sverige-historia till livs. Från folkhemmets mångkulturella ambitioner till dagens allt starkare nationalism och etniskt definierade livsformer. Det är en sorgens resa och en vemodig, nästan uppgiven, ton hörs genom Hynek Pallas text.
En fråga som jag uppfattar som central formulerar han med stöd av forskaren Michael Billig – går det verkligen att separera den ”onda nationalismen” från den ”positiva nationella patriotismen”? Hynek Pallas svarar nekande: ”Framtida mottagande och framtida integration hänger samman med vilka slags identiteter vi formulerar. Är det då verkligen till flaggor och mystisk etnokultur vi ska vända oss – eller till andra slags värderingar?”
Avindividualisering av flyktingen
Spåren i EX: Migrationsmemoarer 1977-2018 är många och perspektivrika. Här finns inte utrymme att gå in på alla, men skildringen av den alltjämt starka antisemitismen i de forna öststaterna skildras drabbande med hjälp av Hynek Pallas egen släkts öde under och efter andra världskriget.
Resonemanget om det flerspråkiga samhällets potential är också djuplodande och tänkvärt och kastar ett genomskådande ljus över SD:s krav på att helt ta bort modersmålsundervisningen från skolan.
Men den kanske främsta kvaliteten hos boken är att den motverkar all avindividualisering av flyktingen. Ja, av oss alla.
Hynek Pallas citerar Jürgen Habermas som har påpekat att ”folket” bara kan existera i pluralis. Det är när politiker börjar tala om ”folket” i singularis man ska se upp. Dessvärre sker det allt oftare i dag. I USA, i Europa, i Sverige. Hynek Pallas bok hjälper oss att se den verkliga agendan bakom en sådan retorik.
Hynek Pallas är medarbetare på GP Kultur. Hans bok gästrecenseras därför av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.
