Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/3

Pernilla August jobbar med sin fåfänga

Hon har spelat Ofelia, Maria Stuart och Darth Vaders mamma. Men när Pernilla August ”ger tanten ett ansikte” i nya storfilmen Britt-Marie var här säger hon att det är rollen som har varit längst ifrån henne själv någonsin.

– Jag och Tuva bestämde oss för att det här är en person som inte ler, förklarar Pernilla August och skrattar när jag frågar vad som var svårast med rollen som Britt-Marie, huvudpersonen i Tuva Novotnys film Britt-Marie var här.

Vi sitter på en lunchrestaurang ett stenkast från Pernilla Augusts hem på Södermalm för att prata om hennes första huvudroll på flera år. Hon pendlar sedan länge mellan Stockholm och det lugna liv på Österlen hon inte kan sluta tala sig varm för. Hälsar med ett beklagande ”det känns som att jag bor på E4:an”. Men nu är det marknadsföringstider för den nya storfilmen baserad på en Fredrik Backman-roman. Förra Backman-filmen, Hannes Holms En man som heter Ove från 2015, slog publikrekord och fick en Oscar-nominering.

LÄS MER: Pernilla August i nyskapande SVT-serie

Även 64-åriga Britt-Marie är en av succéförfattarens typiska karaktärer. Inledningsvis en karikatyr, en grå hemmafru med städmani och en burk bikarbonat som sällskap i jakten på fläckar och dålig lukt. Men när Britt-Marie efter 40 år dumpas av maken hamnar hon i hålan Borg. Där tar hon sig an den stängda fritidsgården och barnens fotbollslag – blir en vardagshjälte med bultande hjärta.

Var sur i två månader

Och det tar lång tid innan hon ler. Det kan låta som en enkel sak för en skådespelare att styra minspelet. Men en långlunch med Pernilla August räcker för att inse att det kan bli svårt.

– Jag har så lätt för att le. Som kvinnor har vi kanske det. Man ler för att kompensera, vara trevlig. Så jag sa till Tuva att hon skulle säga ifrån om jag log. Det var ett roligt och märkligt rollarbete – och präglade mig så jävla mycket att jag var sur i två månader. När Britt-Marie till sist fick le, då fick jag ett sådant skrattanfall. Jag var helt uppdämd.

LÄS MER: Kvinnorna sticker ut

Hon skrattar åt minnet och drar blickar på den knökfulla restaurangen. Det är inget nytt – Pernilla August var 24 år gammal när Fanny och Alexander gjorde henne till stjärna 1982. Sedan dess är hon en av Sveriges mest kända skådespelare. Fast numera står hon allt oftare bakom kameran.

2005 regidebuterade hon med novellfilmen Blindgångare. Fem år senare blev det Guldbagge för bästa regi med kritikerrosade Svinalängorna. 2014 kom den danska tv-serien Arvingarna och 2016 gick Den allvarsamma leken upp på bio. Regissörsdebuten på teatern dröjde tills i höstas, då Pernilla August satte upp Linn Ullmanns roman De oroliga på Dramaten.

Hälsar på som regissör

När jag intervjuade dig efter Blindgångare och frågade om framtida regi viftade du avfärdande och sa att du inte har något behov av att ”bekräftas som regissör”?

– Jag kan fortfarande känna så. Jag har inte det behovet. ”Nu är du regissör”, svarar hon med anlagd djup mansröst.

Vilket inte betyder att regiarbetet är lätt. Jag undrar över de lätt avfärdande uttrycken kring regissörskapet, att Pernilla August, som hon säger, ”hälsar på” i rollen. Hon tystnar och funderar inbundet. Det är särskilt påtagligt med en person som annars skrattar mycket; ett allvarsamt utropstecken.

LÄS MER: Allt genast för Alba August

– Gud vad det här var en bra tanke för mig! Jag kanske gömmer mig bakom vad jag uttrycker. Teaterregi är fruktansvärt tung och svårt. Filmen har ett annat tempo – man gör en tagning och får en paus. Men på teatern…. Du går in och så är det bara ”ooouff”. Pernilla August lägger handen på bröstet och drar efter andan.

Det var svårt för Pernilla August att hitta fram till rollen som Britt Marie, en "tant" som hon snart insåg var endast fyra år äldre än henne själv.. Bild: Anna Svanberg

I samband med De oroliga sa du att din identifikation med historien kom av att du är skilsmässobarn, fågelungen som vill få ihop mamma och pappa. Svinalängorna var ju också en historia om en dysfunktionell familj. Och du återkommer till glädjen i kollektivt arbete, särskilt i filmregin. Kan det tänkas att även valet av kreativt yrke hade med din bakgrund att göra?

– Jag har aldrig tänkt på att det kollektiva är därifrån, säger hon efter ännu en tystnad. Däremot undersökandet av människors beteende och tankar – det kan jag komma ihåg ända sedan jag var barn. ”Varför gör han så? Varför beter de sig sådär”.

Är det så du väljer roller? Eller finns det andra faktorer som leder till ett projekt som Britt-Marie var här?

– Jag var nyfiken på Tuva som regissör, och det var så länge sedan jag gjorde en bärande huvudroll. Men det måste finnas gemensamma nämnare att forska i. Även om Britt-Marie är den roll jag har gjort som verkligen har legat längst ifrån mig.

Jobbar med sin fåfänga

Pernilla August berättar hur hon tillsammans med Tuva Novotny kom fram till att Britt-Marie inte ler, hur hon och kostymören Kicki Ilander letade ”som fan” efter hur den äldre damen egentligen såg ut.

– Det var väldigt svårt att hitta Britt-Marie. Man tänker att hon är en ”tant med handväska och hatt”, säger Pernilla August med liten, knarrig stämma och förklarar hur hon sen insåg att ”tanten” bara är fyra år äldre än henne.

LÄS MER: Göteborgs filmfestival - så blir den

– Hon är 64, jag är 60. Det är bara att hon lever ett helt annat liv. Jag tycker det är spännande att få jobba med sin fåfänga. Det ingår i åldrandet att fejsa. Då handlar det om att gå in i en karaktär, lägga fåfängan åt sidan. Och det var jävligt spännande att ge tanten ett ansikte.

Det är intressant att du målar upp den där bilden av kvinnor över en viss ålder…

– Ja eller hur, den är ju inte sann!

Både En man som heter Ove och Britt-Marie var här bryter med ungdomsfixeringen i det svenska samhället. Det har varit särskilt påtagligt för kvinnor, äldre kvinnliga skådespelare har länge talat om bristen på roller.

– Jag har varit lyckligt lottad. För jag tycker jag har fått de roligare rollerna efter 40, och haft mycket att göra. Så det har inte drabbat mig personligen. Men jag vet att det är svårt. Kanske har regivalet med det att göra. Man är utlämnad som skådis, väntar på att bli uppbjuden: ”Åh, ringer du till mig, vad trevligt”. Då blir regiarbetet ett sätt att själv styra. Men det krävs också fler perspektiv – fler kvinnliga författare och regissörer. Då lättar det, för vi berättar våra historier på ett annat sätt tror jag.

De senaste åren har alla Pernilla Augusts barn sökt sig till film- och teatervärlden. Äldsta dottern Agnes Östergren är scenograf, Alba och Asta August är skådespelare.

En sak som Pernilla tagit med sig av att spela Britt-Marie är hur användningsbart bikarbonat är! "Det är så jävla bra till allting", säger hon.. Bild: Anna Svanberg

Vad tänkte du när de hamnade i vad som inte är världens lättaste yrke att ta sig fram i – ”Gud, bli tandläkare istället”?

– En läkare i släkten hade ju varit praktiskt, skrattar hon. Nej, men det har varit så självklart; ”jaha där rullade hon in på scenskolan också”. Det är som att de har yrket i blodet, de har levt så nära inspelningar. Apropå det kollektiva.

– Och nu är det väldigt roligt att även kunna möta sina vuxna barn yrkesmässigt, säger Pernilla August och påminner om kortfilmen Scener ur natten som gjordes till Bergman-året, där hon regisserade och spelade mot Alba och Asta.

Återvänder till kollektivet

Pernilla August återkommer under hela intervjun till det kollektiva, och jag funderar på hur det speglar Britt-Marie var här. Skildringar av ett försvunnet välfärdssamhälle har blivit allt vanligare, och Britt-Marie var här är den tredje svenska spelfilmen på ett år som berör saken. De bortvittrande kulisserna av något en gång gemensamt påminner om Peter Grönlunds Goliat, hyllningen av kollektivet om Gabriela Pichlers Amatörer.

Jo, det finns saker som Pernilla August tycker har gått förlorade.

LÄS MER: Tio filmer du inte får missa 2019

– När jag började med teater kring 1983 så byggde vi upp Folkteatern i Gävle. Det var så enormt kollektivt. Även i värderingar – egot existerade inte på samma sätt som idag. Då skulle man gemensamt berätta en historia, nu i den digitala världen har jaget tagit över.

Hon tömmer sin kaffe på maten, en dubbel cortado, och låter inte fullt så olik Britt-Marie.

Har du tagit med dig något mer ur rollen?

– Bikarbonat! Jag hade aldrig använt det. Men jag önskar att jag hade haft med en burk nu. Det är så jävla bra till allting. Jag kom hem och kollade på de smutsiga silversmyckena och… lägger du dem i bikarbonat så blir det bra, utropar Pernilla August entusiastiskt. Och ler.

Pernilla August

Född 13 februari 1958

Debuterade i

Roy Anderssons utskällda film Giliap 1975. Handplockades av Ingmar Bergman från Teaterhögskolan till Fanny och Alexander 1982. Rollen som barnflickan Maj gav nationellt genombrott och internationell uppmärksamhet. 1991 pris i Cannes som bästa skådespelerska i dåvarande maken Bille Augusts filmatisering av Den goda viljan, där hon spelar Ingmar Bergmans mamma Karin.

Har genom åren

spelat i de flesta stora svenska regissörers filmer, och haft en lång karriär vid teatern. Hennes internationellt mest kända roll är som Darth Vaders mamma i George Lucas Star Wars-filmer från 1999 och 2002. Då landade hon även på Vanity Fairs årliga Hollywood-omslag – ”fast på invikets baksida, längst ner i hörnet”. Men hon gör återkommande roller hos oprövade debutanter – som i Håkon Lius Miss Kicki 2009.

Familj

: Dottern Agnes Östergren (med ex-maken Klas Östergren). Döttrarna Asta och Alba (med ex-maken Bille August).

Österlen vs Stockholm

: ”Jag älskar Stockholm men… jag sover så bra i Skåne. Och tänker långa tankar där. Det kan vara att bygga gästhus. Betyder inte att det ska bli. Det betyder att hjärnan får tid och utrymme. Ju äldre jag blir desto viktigare tror jag att de där tankarna är fruktansvärt viktiga. Det är samma tankar som har varit för kvinnor som har suttit och virkat och broderat. En annan slags kreativitet. Använder en annan del av hjärnan.”

Teater vs Film:

”Jag har sån jävla respekt för teatern. Ja, alltså jag har respekt för filmen också. Men det är något med processen”.

Danmark vs Sverige:

”Jag har gjort alla mina filmer mest i Danmark. Liksom tv-serien [Arvingarna]. Man har visningar för kollegor, lyssnar och tar in. Det är öppet. Du kan kolla på en klippning. Även manusarbetet har jag upplevt som öppnare. Jag älskar danskarnas filmiska samtal. Det är så spännande, analytiskt. Baserat på ”vad vill du berätta”. Här glömmer man bort det tycker jag. Man är mer hemlig. Ifred. Kanske är det en tradition från Widerberg och Bergman.”

Om Ingmar Bergman:

”Han finns ju med mig. Jag gör Linns [Ullmanns] bok [som handlar om relationen till hennes föräldrar Ingmar Bergman och Liv Ullmann]. Inte så mycket nu, men ändå. Men inte så konstigt med någon man har arbetat med halva livet. Jag var 21 när vi gjorde Fanny och Alexander och 45 när vi gjorde Gengångare.

Det största han har lärt mig är att ta saker på riktigt allvar, våga vara allvarlig. Gå in på djupet och stanna i allvaret. Att inte bara toucha det. Jag kan känna så ofta idag när jag ser grejer – ’varför gör de inte på riktigt’.”

Favoritregissör

: Den japanske familje- och samhällskildraren Hirokazu Kore-eda. Framförallt genombrottsfilmen Barnen som inte fanns från 2004 där en mamma överger fyra halvsyskon i Tokyo.

Senast sedda film:

Alfonso Cuaróns Roma.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.