Agnes Lidbeck.
Agnes Lidbeck. Bild: Claudio Bresciani/TT

Perfektion som stänger till

Agnes Lidbecks första diktsamling Ur handlar om skräcken för det nedärvda, och avsked. Karin Brygger läser välskrivna och insiktsfulla dikter som inte lämnar något bestående avtryck.

ANNONS
|

När Agnes Lidbeck nu kommer med sin första diktsamling Ur på Ellerströms förlag har hon redan två romaner bakom sig, Förlåten från 2018 och dubbelt prisbelönta debuten Finna sig från 2017. Det gör henne till en redan etablerad författare. Genombrottet Finna sig var en stram samtidsroman där villkoren för den heterosexuella kvinnan och moderskapet avhandlas iskallt och distanserat, med snudd på didaktiska inslag. Raseriet uteblev, döden avslutade berättelsen. Debuten var på det tematiska planet fruktansvärd: romanens jag finns endast till genom yttre handlingar, vilka i sin tur är så till den grad schematiskt anpassade att de urholkar möjligheten att bryta sig ur dem, att bli till. Det var en mycket väl genomförd roman.

ANNONS

LÄS MER:Förnuft och känsla i Agnes Lidbecks nya bok

Ur är något annat. Titeln är mångtydig och kan peka mot såväl tid, historia och geografi som mot något – vadsomhelst – taget ur ett annat, ett väljande. Ett tömmande. Att välja är också att välja bort, och viljan att definiera är kanske också vad Ur ärvt av sin föregångare: en underliggande drift mot att benämna, att fastslå.

Poesi som inte ställer frågor

Ur ställer inga frågor. Det finns varken tid eller oro nog för glipor. Detta är förstås denna välskräddade samling om fem sviters storhet, men också dess svaghet. Trots varierande teman, arv, förlust, sorg, moderskap, familj så har jag glömt de flesta av dessa fantastiska dikter när jag väl läst dem. Trots att de är så välskrivna, så uppfriskande, så insiktsfulla. De talar om sårbarhet, men perfektion försluter. Jag önskar att Lidbeck tillåtit sig en enda öm punkt, en reva i jag-dräkten, en suddig, eller kanske till och med onödig, fläck. Det är ofta där den bestående kontakten uppstår, möjligheten att nå och bli nådd.

LÄS MER: Lidbecks debut skarp och rolig

Ur tar oss genom släktled och dess konsekvenser: skräcken för nedärvda sjukdomar, galenskap och så mot naturliga avsked, modrande och mullbärsträd. Någonstans i mitten får vi veta att jaget inte är vare sig den första eller sista som genomlevt en stor förlust, hon är nästintill predestinerad detta öde. Ändå är det svårsmält att stå i centrum för generationerna, vara deras mitt som måste båda förankra det nya och slägga taget om det/de gamla: "Jag vet inte varför det förvånar mig att allt spolas bort/familjen har en historia av att förlisa/i liggarna står namnen på de som gått under"

ANNONS

När språket blir så där enkelt, då är det som bäst. Då andas dikterna en lätthet, då släpps läsaren genom de strama nätet av kontrollerade ordkombinationer.

Lidbecks lyrikdebut är en finstämd saga om att hålla ihop under upptäckten av alltings bräcklighet. En språklig och systematisk organisation av omvärlden och jaget, där de två dessutom byter plats med varandra, landskapet blir kropp och vattnet fryser. Befriande nog finns inget lyckligt slut, i slutändan är jaget både frånvarande och närvarande.

ANNONS