"Jag är äkta. Jag är stark. Och jag är ensam."
Det är i slutet av april 1971. Anders Svedlund har med havsvatten upp till midjan tillbringat dagen med att parera vågor som hotar att slå runt hans lilla öppna båt, "Roslagen". Han har redan spolats över bord en gång, men som genom ett mirakel lyckats simma i kapp båten igen. När vinden mojnar, Indiska oceanen lägger sig alldeles stilla och han provisoriskt lyckats laga det sönderslitna rodret fylls han av "triumfatorisk känsla": "Jag hade prövats och klarat det. Tog mig genom skärselden och ut på andra sidan. Nu kunde inget stoppa mig".
Det är då han släpper årorna, sträcker armarna mot himlen och ger ifrån sig sitt utrop.
Två månader senare förtöjer Anders Svedlund Roslagen vid ett smalt träd i en vik nära Madagaskars norra udde; han är då den förste att ensam lyckas ro över Indiska oceanen, från Australien till Afrika på 64 dagar.
Per Wirtén - till vardags chefredaktör för Arena - skriver i The Crazy Swede (som Svedlund titulerades i dåtida australiensiska medier) att han växte upp med historier om "Roddar-Anders". Hans farmors syster tog hand om den snart tioårige Svedlund och hans lillebror efter att deras pappa, mamma och lillasyster avlidit under våren och sommaren 1936; av ålderdom, polio respektive brusten blindtarm. Berättelserna om uppväxten vittnar om en särling med toppbetyg i allt utom gymnastik. Som älskade äventyrsböcker, i synnerhet Robinson Crusoe. "Lite revolutionär" enligt den yngre brodern. "Tvär, butter och helt asocial" enligt andra. Som hoppade av studierna vid universitetet i Uppsala, polletterade cykeln och inte sågs till på 22 år - via Afrika tog han sig till Australien, han grävde guld i Nya Guinea och luffade runt i Söderhavet. Och när han till slut återvände var det visserligen som en kändis - men märkt av ett havererat äktenskap och av att ha förlorat kontakten med sina två barn.
Wirtén skriver att han burit bilden av Svedlund vid sina åror som en tung ryggsäck. Bilden kräver en förklaring - men hur?
Lösningen finner han i Daniel Defoes Robinson Crusoe. Det finns en enkel samhörighet mellan de båda männen, menar han. Liksom Robinson Crusoe, som övervinner naturen och därigenom föds som autonom individ, söker Svedlund genom sina äventyr efter sin inre kärna, det äkta och opåverkade - människan som är en ö. Det är ett elegant grepp. De är båda i viss mån litterära gestaltningar av samma idé: det är "Roddar-Anders" som i boken talar med Crusoe. Han framträder för Wirtén genom de korthuggna breven hem till Sverige och det manuskript om sina resor han lämnade efter sig; vilket i sin tur är Svedlunds berättelse om Äventyraren Svedlund, han som är äkta, stark och ensam.
Ur mötet vecklar Wirtén ut ett fascinerande idéhistoriskt reportage. Via bland andra filosoferna Thomas Hobbes, John Locke och Jean-Jacques Rousseau följer Wirtén individualismens stigande ställning på idéernas börs. Det är en kraftfull idé - utan individer "ingen demokrati, inget rättssystem, ingen marknad." Men också de konkreta försöken, från bland andra Thor Heyerdahl, att finna ett oförstört paradis bland Söderhavets öar - det filosofiska naturtillstånd utan stat och skrivna lagar som människan en gång ska levt i.
Wirténs analogi löper ledigt genom idéhistorien. Det finns en sökande nyfikenhet i texten, ett slags intellektuellt utforskande som smittar av sig i läsningen. Passagerna om Svedlunds strapatser och vedermödor är förhållandevis kort hållna (även om han vid några få tillfällen befinner sig farligt nära genren manliga bragder). Och i de inflätade vandringarna från Defoe och framåt hittar Wirtén en stram balans mellan fördjupning och form (det extramaterial i form av ett mer oredigerat kapitel som finns att ladda ner från Arenagruppens hemsida vittnar om att strykningsarbetet varit minst sagt omfattande - och givande).
I den mån Wirtén får problem är det med nutiden, med att knyta ihop säcken. Anders Svedlunds enkla hemmabygge till båt och torftiga proviant (gröt, torkad frukt och rå flygfisk) ställs mot det högteknologiska miljonbygge Maud Fontenoy begagnade sig av när hon 2005 rodde över Stilla havet, från Chile till franska Polynesien (Anders Svedlunds sista resa var längs samma rutt, men det är oklart huruvida han lyckades). Då Svedlund var utlämnad åt naturen och sig själv hade hon radar, satellittelefon och solpaneler till sin hjälp. Resan gick att följa på hennes hemsida och en radiostation sände vid ett tillfälle ett direktsänt trepartssamtal mellan henne och två andra äventyrare på väg över andra hav.
Det går inte längre att fly civilisationen, menar Wirtén. Och Svedlunds död (han faller från en stol när han ska byta en glödlampa) går att läsa som en gestaltning av individualismens. Vi är inte längre ensamma öar, snarare havet, sammanlänkade med varandra. Även individen är i upplösning: han pekar på den extrema marknadsliberalismen, som förvandlar oss till marknadsaktörer som förväntas tänka likadant; den digitala tekniken, som tillåter oss att kliva i och ur olika identiteter; modern hjärnforskning, som hotar begrepp som den fria viljan; upplösta könsbegrepp och -roller och inte minst kloningen.
Samtidigt skaver den slutsatsen - dagens Itunes- och Youtube-vokabulär är blott några uttryck för vår tids kanonisering av individen och det unika i var och en av oss. Men ska jag invända mot något är det den lätt agitatoriska tonen som smyger sig in mot slutet. Den skämmer något en i övrigt sinnesvidgande läsupplevelse.
