Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

gHHGXi0eh6uov29WYfHPvigrdFw.jpg
Vägen till toppen. Brittiska dressyrstjärnan Charlotte Dujardins bok Flickan på den dansande hästen handlar om hennes väg till dressyreliten utan en aristokratisk bakgrund och obegränsade ekonomiska resurser. Bild: privat

Pengar har hittat in i hästböckerna

Kan man både älska och hata en sport? Ingrid Bosseldal besöker Falsterbo Horseshow med huvudet fullt av hästböcker.

I bilen på väg till Falsterbo Horseshow (som avslutades igår kommer) jag på mig med att gång på gång berätta scener ur brittiska Charlotte Dujardins bok Flickan på den dansande hästen (Nona förlag). Det är något i Dujardins rättframma sätt att berätta om vägen från stajlat showponnyekipage till flerfaldig OS-mästare i dressyr som helt har trollbundit mig. Inte så att jag lagt mig på knä och bugat, inte alls. Snarare har jag under läsningen känt all den ambivalens som ridsporten ofta väcker inom mig. Kärleken, motståndet, vreden.

Det handlar om kärleken till en sport som i sina bästa stunder ger uttryck för harmonisk, rytmisk och liksom uppslukande samverkan mellan två så olika varelser som människa och häst. Men också om det motstånd jag känner inför en idrottskultur som kräver så mycket pengar att hästarna förvandlas till handelsvaror och till och med den som i nästan alla andra sammanhang tillhör de bättre bemedlade framstår som fattig och i behov av både en mecenat och sponsorer.

Hoppning vanligare

Vanligtvis är det hoppryttare – och hoppning – som gestaltas litterärt. Flickan på den dansande hästen – mycket fint översatt av Marianne Kristoffersson – är dock inte den enda av årets hästböcker som utspelar sig i dressyrmiljö. Här finns också flera ungdomsromaner med dressyrryttare i centrum: Emelie Novotnys debutroman Vänd rätt upp (Bonnier Carlsen), Malin Erikssons Ett eget lag som kommer ut i augusti och Åsa Ringdahls Det handlar om oss – en lång och litterärt obearbetad historia om kärleken mellan hästtjej och hockeykille (Hoj förlag). Kanske kan man också räkna Angelica Öhrns debutroman Anton och Teitur (Kikkuli förlag) hit, även om den dressyr som Anton (och ännu mer hans förlupna pappa) siktar mot istället handlar om gångartstävlingar för islandshästar.

sD7NkHc4hznP7RTt5vgJFjLNkj8.jpg
Charlotte Dujardin och Valegro under dressyrdelen på sommar-OS 2016 i Brasilien. . Bild: Kirsty Wigglesworth

För två år sedan vann elvaåriga My Sandgren och hennes lilla, vita ponny Ante den ena av två klasser i ponnydressyren på Falsterbo. Det var ett ögonblick som hade så mycket saga över sig som någonsin en hästbok. På årets ponnydressyr är My Sandgren med igen. Nu två år äldre och på en betydligt större ponny. Den här gången vinner hon inte bara den ena klassen utan båda. Jag tänker att hon är ett fenomen och under prisutdelningen ser jag – förutom tre glada pristagare – tre mammor som håller i varsitt ponnyryttarekipage. Det där har hästbokförfattarna också insett. Även mammor (och någon gång en pappa) är en förutsättning för framgång i den här sporten.

Föräldrar en förutsättning

I Angelica Öhrns berättelse om ridskoleryttaren Julias kamp för att köpa sin älsklingshäst i Drömmen om Chamir (Ordalaget) krävs det en hel del för att få just en mamma att förstå vad som är viktigt. Och när hon väl förstår, blir det snabbt möjligt att förankra drömmen i verkligheten. Öhrn debuterar med två böcker nästan samtidigt, på två mindre förlag. Jag börjar läsa henne utan några större förväntningar, men hon överraskar positivt. Drömmen om Chamir är en klassisk och engagerande ponnyroman i ridskolemiljö. Och Anton och Teitur är både välskriven och gripande – dessutom med något så ovanligt som en islandshäst i en bärande roll.

Någonstans på tröskeln mellan barndom och resten av livet väljer många unga ryttare bort stallet, precis som andra unga väljer bort fotbollen eller konståkningen. Den tröskeln kan gestaltas litterärt i ett slags före och efter. Det finns de som berättar om ett före där stallet för barnen (läs flickorna) är livet, som Lin Hallberg i sin sextonde (!) bok om tjejerna på Brobystallet, Full galopp, Sigge (Bonnier Carlsen) och som Pia Hagmar i sin tredje bok om shetlandsponnyn Svante, Svante spurtar mot mål (B Wahlströms förlag). Och så finns det de som låter pubertet, sexualitet och kärlek till andra än hästarna sätta stallivet på spel.

In i finrummet?

Ett ovanligt – och ovanligt läsvärt – exempel där detta före och efter blandas, och där klass inte bara blir en sorts markör (i genren har annars rika flickor ofta fått representera ytlighet och okänslighet för sina hästars verkliga behov), erbjuder danska Mette Vedsös Hest horse pferd cheval love (Jensen & Dalgaard). Två stallkompisar, Naja och Taxa, glider långsamt isär. Till slut lämnar Taxa sin sköthäst oryktad och försvinner bort i det ”gula”. Det gula är platsen där man röker och blir en annan. Naja stannar kvar och Taxas ponny får en ny skötare, Silke, som på alla sätt, om man frågar Najas mamma, är en lämpligare kompis för Naja. Vedsös roman är betydligt mer litterärt arbetad än vad hästböcker brukar vara och är också – unikt för en hästbok – nominerad till ett litterärt pris: Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018.

Det är naturligtvis inte genren utan den litterära kvaliteten som ska avgöra om en roman bjuds in i de kulturella finrummen. Att en hästbok nu är där känns ändå som ett tecken i tiden. Likaså att det faktiskt inte självklart är en begynnande kvinnlig sexualitet som slentrianmässigt pekas ut som orsak till att tjejer lämnar stallet. Frånvaro av pengar, frånvaro av ett team av ständigt närvarande anhöriga och ointresse av att tävla kan vara nog så viktigt. Eller, förresten, så mycket viktigare.

Läs mer om Barnkultur
Mest läst