Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/6

Paw patrol nöter ner min vilja att göra motstånd

Johanna Hagström är hemma med sjukt barn och känner hur hennes förstånd och motstånd bryts ner av barnens favorit, den tecknade serien Paw patrol.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ryder är 10 år, saknar familj och bakgrundshistoria och har bosatt sig i ett flygledartorn. Därifrån leder han med fast hand och välanpassade powerpoint-presentationer en grupp hårt dresserade valpar, utrustade med allsköns verktyg och transportmojänger som fälls ut från deras kroppar medan de maniskt ropar ”Alltid redo, Ryder, Sir!”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: House of Cards lyckas inte komma undan Spacey

Ja, de tilltalar honom som vore har ledaren i en militär gruppering. Det hela är mycket skrämmande för en 70-talist uppfödd på antiauktoritära barnprogram som Tårtan och Vilse i pannkakan.

Om valparna får för sig att agera utanför kollektivet och därmed utmana Ryders auktoritet så straffas de. Eller, de straffar sig själva genom att misslyckas, varvid flocken under befälhavarens trygga ledning räddar den ångerfulla snedseglaren och ordningen återställs.

LÄS MER: Nervig thriller med tvära svängar

Nej, det är inte den senaste skruvade skräckserien på Netflix jag pratar om. Det är barnens favorit, den tecknade serien Paw patrol, som skapats av Nickelodeon och finns på Viaplay.

Min son närmar sig sju år och har egentligen gått vidare till coolare grejer, som Star wars och Lego elves, men hösten har bjudit på virusfest och då backar barnet i utvecklingen och vill bara se Paw patrol. Avsnitt på avsnitt på avsnitt.

Det är förstås själsdödande, monotont till förbannelse, samt kapitalismens spjutspets rätt in i förskoleåldern och så vidare. Men det är också rätt intressant – hur det så väl passar in i det rådande samhällsidealet.

I amerikansk media har det gjorts analyser av programmet på både längden och tvären. Mest spridd och omdebatterad är en artikel från CNN som dissekerar varför barn älskar ”fascistoida serier som Paw patrol”.

LÄS MER: Problemen hopar sig för nya Making a murderer

Enligt intervjuade forskare, specialiserade på barns mediekonsumtion, dras barn i förskoleåldern till fascistoida teman för att de erbjuder tydliga ramar som får dem att känna sig trygga. Barnen är i full gång med att utforska begrepp som ”rätt och fel”, ”snäll och elak”, samt konsekvenserna av sina egna handlingar i relation till andra människor.

Då är det extra skönt med en värld där en god envåldshärskare hela tiden tar kloka beslut och där du som valp/barn kan vara med och rätta till saker som en del av ett lag. Märk väl: Inget barn identifierar sig med Ryder (som själv är ett barn). Alla fantiserar om att vara en av hundvalparna.

En del av mig avundas dem den totala underkastelsens välsignelse. En annan del blir rent skogstokig och inleder förhandlingar med sexåringen om andra VAB-förströelser. Givetvis helt utan framgång.

LÄS MER: Greta Gris stoppas i Australien

Istället märker jag hur den svängiga signaturmelodin tillsammans med alla lyckliga lydiga hundvalpar nöter sönder mitt förstånd och mitt motstånd. Jag väcks ur mina funderingar av mejlen som plingar till. Det är chefen som påminner om att det är medarbetarsamtal nästa vecka. Jag sträcker upp mig lite i soffan.

– Alltid redo, Ryder, Sir!

Mest läst