Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ola+Kjelbye
I Underkastelse på Studion spelar Fredrik Evers den intellektuelle mannen som upptäcker sin livsoduglighet. Bild: Ola Kjelbye

Patriarkatet på sluttande plan

I Underkastelse är den intellektuelle mannen en omedveten, patriarkal stereotyp. Lis Hellström Sveningson ser Studions uppsättning av Michel Houellebecqs roman som en utlöpare av Metoo.

En ensam, olycklig och oförmögen man. Redan i starten av Underkastelse står Fredrik Evers, i rollen som litteraturprofessorn François, trängd i ett hörn. Han röker, tätt intill en ventil, och krummar hela kroppen över en bok av Joris-Karl Huysman, rättesnöret i professorns liv. Läsningen av Huysmans är det enda som gör honom mindre ensam och olycklig.

Det var inte bilden av den mannen som skapade debatt inför publiceringen av franske författaren Michel Houellebecqs roman 2015. Rubrikerna gällde frågan om den oförskräckte Houellebecq hängav sig åt islamofobi. Underkastelse utspelas i ett framtida Frankrike, år 2022, då Muslimska broderskapet (partiet heter så i Kristoffer Leandoers översättning) har vunnit presidentvalet och hela samhället genomgår stora förändringar. Att utgivningsdagen för romanen sammanföll med attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo – vars nya nummer hade en teckning av Houellebecq på omslaget – gjorde debatthettan vulkanartad. Med åren har frågan svalnat. Vad som blossar upp i spåren av Emil Graffmans iscensättning av Underkastelse som monolog på Studion, återstår att se. Debatt finns det förutsättningar att bli, men knappast om islamism i första hand.

Nu skriver vi 2018 och har en höst fylld av Metoo och ifrågasättande av patriarkala strukturer att läsa Houellebecq mot. Det kunde inte teaterns konstnärliga ledning och Emil Graffman veta när de fattade beslutet att göra scenkonst av romanen. Men här har vi den intellektuelle mannen som stelnad, omedveten patriarkal stereotyp, framkarvad av Lucas Svensson och Emil Graffman i den gemensamma dramatiseringen. Mannen talar oavbruten och sänker sig själv.

Monologformen är given, romanen är en jagberättelse där François rekapitulerar vad som händer. Från den stolta inställningen att litteraturen är den högst stående konstarten som överglänser allt i livet, även vänskap och kärlek, till den ängsliga insikten om sin egen livsoduglighet, har professorn alltid sig själv främst. "Kanske borde jag ha engagerat mig mer i politiken" är en snabbt förbiflygande reflektion när tevebilderna visare ett samhälle i kaos.

Fredrik Evers spelar professorn med Houellebecqs rakt siktande fräckhet. Skickligt varierar han uttrycken när han återger andra personer i berättelsen – den skvallriga kollegan, den förföriska rektorn. Skrockande raljerar Evers över humanioras obefintliga status och tristessen som krävande doktorander skapar. I premiärsalongen hörs muntra hummanden. Tidigt skapar skådespelaren en kontakt och ett lyssnande som blir allt mer koncentrerat.

Evers är dynamisk, spelar med hela kroppen. Den och texten är vad han har att tillgå i den skarpa scenografin. Allt går i grå toner. Emil Graffman och Tobias Hagström Ståhl har byggt sluttande plan som sätter litteraturprofessorn tydligt i kläm. Evers har en smal yta att röra sig på, hela scenbredden men inget djup. Till vänster har han ventilen där han röker, i närmast patetisk pose. I andra änden tvingas han huka sig om publiken ska se något ovanför gylfen. Där finns även ett råtthål i väggen, ett symboliskt tillägg. Innevånarens förehavanden kommenterar François berättelse – riktigt livat när toner från ett musettdragspel hörs genom hålet.

Tydligt stämningsförstärkande står även Schubert för, annars är Fredrik Möllers kompositioner diskreta, oroande aningar. Starkare är ljuset verkan. Tobias Hagström Ståhl vet att använda scenografins ytor. Där väcker ljus och skuggor den oro som gradvis genomfar Fredrik Evers professor. Då har han hamnat långt från den inledande självsäkerheten med sexuell utlevelse och detaljerade beskrivningar av studentskornas korta kjolar och skickliga avsugningar. Hunnen till medelåldern är han rädd att han tappat greppet. För säkerhet skull öppnar han gylfen och känner efter att kuken finns kvar. Den senaste flickvännen emigrerar till Israel med sin familj i rädsla för vart Frankrike är på väg. François befarar att hans erotiska liv är slut. Precis som det intellektuella, när universitetet får nya lagar.

Livet tynger som ett ok över axlarna. Fredrik Evers hänger under det lutande planet, i ögonblicket nära en Kristusbild. Den samhälleliga nyordningen erbjuder att låta allt fortgå som förut, till och med bättre, med flera hustrur är erotiken garanterad – förutsatt att professorn inordnar sig.

Är bästa sättet att övervinna oron att underkasta sig? Patriarkatet var ju trots allt ett socialt system som fungerade, menar François. Fredrik Evers väger två böcker mot varandra, Hyusmans roman mot Tio frågor om islam. Mannens val och vägen dit pekar mot mera diskussion om medvetenhet och ansvar i ett samhälle som förändras.

TEATER

Studion, Göteborgs stadsteater

Underkastelse av Michel Houellebecq

Översättning: Kristoffer Leandoer

Dramatisering: Lucas Svensson, Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Scenografi och ljus: Tobias Hagström Ståhl

Kostym: Jenny Ljungberg

Kompositör: Fredrik Möller

I rollen: Fredrik Evers

Spelas till och med 24 februari

Mest läst