Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Henrik Björnsson

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Påtvingad tystnad är det sista vi behöver just nu

    "Hot och härskartekniker fungerar inte på människor som har som jobb att uttrycka det som rasar inombords", skriver GP:s krönikör Johan Lindqvist.

    Minns ni bråket för två år sedan när tyckare på högerkanten, med ledarskribenten Ivar Arpi i spetsen, menade att artister skulle hålla sig borta från den politiska debatten?

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Bakgrunden var att bland andra Henrik Schyffert, Björn Ulvaeus och Mikael Wiehe satte sina namn under ett upprop för en mer human flyktingpolitik. Arpi argumenterade att artister och konstnärer är alldeles för känslostyrda för att uttala sig om något så allvarsamt och komplext som politik.

    "Shut up and sing" löd budskapet och det hjälpte inte att Mikael Wiehe ställde den rimliga frågan om vilka andra yrkesgrupper Arpi ville sätta munkavle på.

    Kraven på vilka som ska hålla klaffen eller rentav tystas blir allt tydligare, allt vidrigare.

    Språkbruket i den politiska debatten förändras och brutaliseras snabbt. I dag kallas artister, och alla andra, som står upp för grundläggande mänskliga rättigheter för godhetsknarkare. Kraven på vilka som ska hålla klaffen eller rentav tystas blir allt tydligare, allt vidrigare.

    Bland våra artister tillhör Malena Ernman och Lisa Nilsson dem som fått mest skit på sociala medier under de senaste veckorna. Ernman på grund av sitt klimatengagemang, Lisa Nilsson efter att Jills veranda-avsnittet där hon diskuterar feminism repriserats.

    Men tyst blir det inte. I tisdags skrev Miriam Bryant ett ovanligt långt inlägg på sitt Instagram där hon uppmanade sina följare att gå och rösta. Hon passade också på att markera mot främlingsfientlighet och rasism. I veckan skrev Jonas Gardell en flitigt delad text om sin oro inför samhällsutvecklingen och den högerextrema nationalismen.

    Hot och härskarteknik fungerar inte på människor som har som jobb att uttrycka det som rasar inombords.

    I morgon fredag spelar Annika "Säkert" Norlin på Liseberg. Vi kan vara säkra på att det i någon mån kommer att vara en politisk konsert. Eftersom allt är politik, är också popmusik politik.

    Så tyst blir det inte. Artister, konstnärer och författare kommer inte hålla klaffen och sjunga. Lika lite som Dixie Chicks gjorde det när uttrycket "shut up and sing" myntades. Hot och härskarteknik fungerar inte på människor som har som jobb att uttrycka det som rasar inombords. Oavsett om det handlar om brustna hjärtan eller darrande oro. För det finns anledning att vara rädd.

    I dagarna släpper amerikanska skivbolaget Anti records en samlingsplatta med nytolkningar av gamla protestsånger. En av vokalisterna har bett om att få vara helt anonym. Hon är rädd för att den sittande administrationen ska dra in hennes visum. Skivbolaget bedömer att hennes oro är berättigad.

    Det spelar ingen roll var på den alltmer ointressanta höger/vänster-skalan du befinner dig. Det är andra värden som står på spel. Och då är påtvingad tystnad det absolut sista vi behöver.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.