Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

xcEDtJDfAq7nJtaAKCp5oJC-Sa8.jpg
You made me. Jenny Brosinski på Nevven Gallery.

Påminnelser om vikten av att gå vilse

Ur kulörernas kakafoni framträder fragment av figurer, skriver Johannes Björk och förlorar sig i Jenny Brosinskis målningar.

Konst

Jenny Brosinski

You made me

Nevven Gallery

t o m 14 oktober

Den digitala skärmkulturen har inte bara lämnat avgörande intryck på hur måleri skapas och uppfattas, utan har också på ett djupgående sätt förändrat hur vi förhåller oss till vår omedelbara närmiljö. Skärmarna har en given plats i vår vardag och vi bär dem med oss för att navigera de platser vi sällan eller aldrig besökt – ett hjälpmedel som förlänats oss till priset av en bristfällig uppmärksamhet inför de där detaljerna, de förhöjda eller förstörda, som skänker platser deras karaktär. Irrfärderna är inställda.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Jenny Brosinskis utställning You made me på Nevven Gallery löper dessa problem samman. Hennes målningar närmar sig en abstrakt graffiti. Det ger de urbana slumpmässigheterna fritt spelrum samtidigt som de skärmar av oss inför den helhet som detaljerna en gång ingick i. Likt friställda och förstorande utsnitt av städernas undanskymda skönhet. Sammanlappade eller söndertrasade, utraderade eller upprispade väller dukarna över ramens plats som anslagstavlornas överlagrade poesi.

Vid ett första påseende förefaller Brosinski skriva in sig i en senmodernistisk tradition där jagets uttryck ges maximal uppmärksamhet. Mot grundens breda lager av dämpade nyanser avtecknar sig lika hastiga som okontrollerade avlagringar från fräna färger vilka stundtals tycks ha gått direkt från tub till duk. Men plötsligt träder det underliggande i förgrunden och desorienterar blicken.

Snarare än att uttrycka sig handlar det då om att förlora sig. Mot husfasadernas lager av flagnad färg och block som tycks täckta av impulsiva ingrepp löper efterlämnade spår från en irrfärd i ett evighetstecken. Ur kulörernas kakafoni framträder fragment av figurer associativt: en hunds ömkande eller övervakande ögon, en affärsman i snabba solglasögon som antar en aliens form.

Där hänger målningarna lite skevt, likt anti-monument över de minnesbilder som kan göra den mest prosaisk promenad poetisk. Men framför allt som viktiga påminnelser om vikten av att gå vilse – det enda egentliga sättet att se en stad.

Mest läst