Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Music+Herbie+Hancock+Concert
KÄNSLA FÖR BLÅTT. Magnus Haglund korsläser David Jaffes nyutkomna biografi över Joni Mitchell med Maggie Nelsons hyllade essäbok om färgen blå. Bild: Mark Mainz

På det blåa spåret

Den kanadensiska artisten Joni Mitchell är en av det senaste århundradets viktigaste sångförfattare. Magnus Haglund följer det blå spåret genom hennes texter.

BIOGRAFI

David Yaffe

Reckless Daughter, A Portrait of Joni Mitchell

Farrar, Straus and Giroux 2017

David Yaffe

Jag läser David Yaffes nyutkomna biografi om Joni Mitchell, Reckless daughter, parallellt med Maggie Nelsons essä i punktform om olika dimensioner av färgen blå, Blått, som under hösten översatts till svenska. Mitchellskivan Blue spelar en inte oväsentlig roll för Nelsons resonemang kring den privata melankolin och vad det betyder att förlora en människa, ett kärleksförhållande, ett fäste i livet. Här står det blå samtidigt för avstånd och närhet, kyla och värme, extas och sorg.

Och det är just dubbelheten som gör Joni Mitchell intressant som artist. Hon är på en gång mitt i skeendet och utanför de sammanhang hon råkar befinna sig i, alltifrån det sena 1960-talets hippiemiljöer till de senare årens jazzexperiment och olika försök att överskrida popsångens begränsningar och regelverk.

Det här fångas på ett träffsäkert vis i David Yaffes välskrivna men litet för distanslöst beundrande biografi. Boken är full av spännande detaljer, som att det står en grön folkvagnsbuss parkerad utanför Joni Mitchells hus i Laurel canyon första gången Graham Nash besöker henne en sommardag 1968. Ett gyllene sommarljus faller in genom fönstren. I vardagsrummet prövar Nash, David Crosby och Stephen Stills sina röster tillsammans i ”Don’t have to cry”, och en impressionistisk sångkonst föds som får sitt genomslag på Woodstockfestivalen året därpå. Romantik, känslosamhet, bekännelser.

Själv har jag nog alltid känt ett avstånd till detta uttryck. Allt det där som är självreflektion och passionsdrama och tycks höra ihop med det tidiga 1970-talets psykologiseringsiver. Som om musiken vore inskriven och införlivad i samma tidskod som Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap och Woody Allens medelklassneuroser. Samtidigt är det något med Joni Mitchells skivor från samma tid, framförallt kanske mästerverket Blue från 1971, som vänder känslospelet ut och in. Som tonar ner i stället för att tona upp, och gör melankolin till ett lågmält registrerande. På samma sätt är det med Maggie Nelsons bok.

Under en bilfärd genom Kaliforniens vindistrikt hör Nelson ”River”, en av låtarna på Blue, spelas på bilradion och påminns om sångens fundamentala ambivalens. I Mitxchells texter minns sångjaget intensiteten i det avslutade kärleksförhållandet med Graham Nash och ägnar sig samtidigt åt flyktdrömmar från barndomen i Kanada, understrukna av den återkommande frasen om att åka skridskor på den frusna floden. Bort från det välbekanta, bort från det egna livshistorien. Det hela utspelas under jultid, men det finns ingen snö, och detta att någonting är borta är viktigt för det som berättas.

Maggie Nelson använder bland annat ett citat av konstnären Joseph Cornell, ”dag och natt samlade jag fragment av blå täthet”, för att beskriva det tvehågsna. Detta leder rätt in i det som är huvudlinjen i Joni Mitchells sångskrivande. Sättet att spela gitarr med öppna stämningar, där ackorden sällan är rena utan består av överlagringar av olika ackord samtidigt, skapar en egenartad klangvärld. Det finns ekon av Claude Debussy, Duke Ellington och Miles Davis, men sällan några enkla melodifraser. Musiken bildar ett eget universum, en sorts collageverklighet och Joni Mitchell är någon som i alla lägen tycks göra precis som hon vill, inte sällan i krig med en stelbent och mansdominerad musikbransch. Det är också självständigheten som har gjort henne till en så viktig förebild.

På skivorna från mitten och slutet av 1970-talet blir jazzreferenserna allt tydligare. Dessa album får senare avgörande betydelse för Princes utveckling som artist, framförallt The hissing of summer lawns från 1975. David Yaffe skriver om ett osannolikt möte mellan Prince och Joni Mitchell under Purple Rain-perioden 1983-84. Tillsammans med några av sina musiker åker Prince upp till Joni Mitchells i Malibu. I bilen lyssnar man på Blue och när man har slagit sig ner i vardagsrummet, omgivna av Joni Mitchells egna målningar av vänner och bekanta, börjar ett intensivt diskuterande om skapandets villkor. Prince går fram till pianot och spelar inledningen till ”A case of you”, en av sångerna på Blue som skildrar kärleks- och vänskapsförhållandet med Leonard Cohen. ”Åh, så vackert”, kommenterar Joni Mitchell. ”Men vad är det för låt?”

"Många av sångerna på Blue skrevs när Joni Mitchell bodde i en grotta på Kreta, tillsammans med andra vagabonder och nomadiska existenser.

Utsuddningen av det tydligt igenkännbara har också med musikens tidigare hippiebetydelser att göra. Många av sångerna på Blue skrevs när Joni Mitchell bodde i en grotta på Kreta, tillsammans med andra vagabonder och nomadiska existenser. I de flesta av hennes sånger från den här perioden finns en egenartad dubbelhet. Det gäller även ”Woodstock”, som bara på ytan är en hyllning till popfestivalens frihetslängtan. De ensliga elpianoklangerna berättar om ett avstånd till det som skildras. Refrängens stjärnstoft och guldglans handlar om något som gått förlorat.

Förutom alla minnesbilder, förmedlade under en lång intervju som David Yaffe gjorde med Joni Mitchell 2015, beskriver hans biografi hur själva spektrumet förskjuts. En ny sorts sånger föds genom Mitchells förmåga att skapa ett associativt flöde, genom fragment av samtal, in- och utfasningar ur pågående skeenden och melodier som tar oväntade vägar.

Samtidigt som jag arbetar med den här artikeln åker jag till London och besöker bland annat konstmuseet National Gallery. I en av salarna står jag bara några centimeter från Fra Angelicos 1400-talsmålning Kristus förhärligad i himmelens hov (engelsk titel: Christ Glorified in the Court of Heaven). Jag stirrar som förhäxad på änglarna som blåser i sina trumpeter, klädda i klänningar i en självlysande ultramarin nyans. Det är otroligt att kunna stå så nära och uppslukas av färgen.

Det blå tycks höra ihop med dimensioner som Joni Mitchells fångar i sin musik. En av hennes sånger, ”Court and spark” från 1974, beskriver uppvaktningar och förförelser, men där finns också en ålderdomlig, hovsam ton. Men där finns också en strävan efter oberoende och integritet. Den blå känslan bär vidare in i något som är både rörligt och tidlöst, en skärpa i ögonblicket som förhöjer.

Joni-Mitchell.jpg
Mest läst