Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

oiRtzhP5q4mkkRDuhSPekd7xres.jpg
Mycket påminner om kriget i Kometen kommer, skriver Ulrika Knutson. På bild: Eldsflammor och rök stiger mot himlen efter artillerield över Ilomantstrakten i finska Karelen under andra världskriget 1944. Bild: Suomen Kuvapalvelu / TT /

På avgrundens rand: Kometen kommer

Mycket påminner om andra världskriget i Tove Janssons dystopiska Muminklassiker Kometen kommer. Det skriver Ulrika Knutson i andra delen av GP:s sommarserie På avgrundens rand.

- Jag känner ingen havslukt, sa Mumintrollet.

- Det är nog en öken, sa Sniff dystert. En öken där våra ben kommer att vitna och aldrig ens bli hittade.

Kvävande hetta, torka och skogsbrand. Havet är kläggigt och trist. Det är inte utan att man känner igen sig. Men nu befinner vi oss i Tove Janssons Kometen kommer, från 1946.

Kometen kommer, eller Kometjakten som den hette från början, är en mix av pojkboksäventyr och dystopi. Det är den första "riktiga" Muminboken. Året innan värmde hon upp med Småtrollen och den stora översvämningen.

Mumin och Sniff ger sig glada iväg från den bohemiska idyllen i Mumindalen, på jakt efter kometen. Den dystra Bisamråttan har satt dem på spåren. Han är filosof, ligger i hängmattan med Oswald Spenglers klassiker från 1914, Västerlandets undergång. Spengler såg världshistorien cykliskt, ett antal högkulturer som alla har gått under, och nu var det västvärldens tur. Bisamråttan är ännu mer fullfjädrad pessimist. Han förebrår Muminmamman att hon sysslar med något så futilt som att baka pepparkakor i väntan på undergången. Det hindrar förstås inte råttan från att knapra i sig halva burken.

Den existentiella nöden grinar mot läsaren. Tonerna fastnar och försvinner i Snusmumrikens munharmonika.

Överlag skildras filosofer, byråkrater och vetenskapsmän lätt skeptiskt i boken. Antingen glömmer de vardagen för luftiga teorier, eller begränsas de av knappologins krav. De två hemulerna, kusiner på fädernet, illustrerar problemet. Den ene samlar insekter, den andre frimärken. Lika som bär saknar de all förståelse för den andres fält.

Det som börjar som en lek smyger över i melankoli. Kometen kommer är en barnbok, men den är inte det minsta barnslig. Den existentiella nöden grinar mot läsaren. Tonerna fastnar och försvinner i Snusmumrikens munharmonika.

Särskilt lider det lilla djuret Sniff, mycket mänsklig i sin självupptagenhet och sin glädje i prylar och pengar. Framför allt längtar han efter kärlek. Han är svartsjuk på Mumintrollets lycka med Snorkfröken, och drömmer själv om kattungen, som inte bryr sig om honom alls. Sniff är en hjärtskärande gestalt.

7Zpmr1RBq1pQK72udXvjmxeGByY.jpg
En komet brinner över natthimlen.. Bild: Charlie Riedel

Tove Janssons Kometbok präglas av sin tillkomsttid, i krigets skugga. Det finns ju något nästan opassande i att leka med katastrofer året 1946. Har inte lilla Finland just med knapp nöd överlevt, efter att ha snärtats av andra världsskrigets komet, flera gånger? Först vinterkriget mot Sovjet, sedan det långa fortsättningskriget i allians med Hitler. 70 000 döda, och den stora flyktingströmmen från Karelen, när tusentals finländare fick ett par dagar på sig att lämna allt.

I boken kommer flyktingarna till Mumindalen. En av Tove Janssons alla pregnanta teckningar visar homsor med fullpackade koffertar med adresslapp, bönder med räfsor och kaffepannor i emalj, mössfamiljer och mosstroll med hela huset och barnaskaran på skottkärra.

I sin dagbok från krigsåren skriver Tove Jansson hur kriget präglade allt, hur dystert livet blev. Det blev svårt att måla, att använda färg. Familjelivet förpestades också av att Tove, som var vänstersinnad, kom på kant med sin nationalistiske far.

Den lilla katastrofen kan man bemästra, den är dynamisk, höjer livskänslan både hos äventyraren och sillmjölken.

Mycket påminner om kriget i Kometen kommer. Knappheten på mat, snorksyskonen har bara knäckebröd att äta. När familjen har krupit ner i skyddsrummet, en grotta, hör de kometstenarnas smattrande utanför, krigets ljud. Det finns också en stark drift att helt glömma katastrofen för ett ögonblick. Sällskapet passerar en dansbana, och kastar sig in i en glad backanal, med dans och sång och en stor tunna äppelvin. "Det blev ett stort vimmel och myller när alla par sökte reda på varann".

Det finns många tolkningar av livet i Mumindalen. En del kritiker ser kometen som hotet från atombomben, men Muminforskaren Boel Westin påpekar i sin biografi över Tove Jansson att författaren sysslade med temat två år före Hiroshima.

NJMRrASV_vqPqJ8WImPitOmfjVY.jpg
Omslag till Kometen kommer av Tove Jansson.

Katastrofer har en dubbel betydelse i Mumindalen, har alltid haft det. Den lilla katastrofen har rentav en renande effekt: storm, åska, ösregn eller att den ärvda karotten ramlar ner från översta hyllan och går i tusen bitar. Särskilt neurotiska Filifjonkor kan botas med en katastrof då och då. Toves pappa, skulptören "Faffan" Jansson satte alltid segel vid storm, och tog med barnen i båten, precis som Muminpappan.

Den lilla katastrofen kan man bemästra, den är dynamisk, höjer livskänslan både hos äventyraren och sillmjölken. Mellan raderna påminner Tove Jansson om att den stora katastrofen inte alltid stavas Krig eller Komet, utan också kan komma inifrån.

När leda och depression - till exempel i gestalt av Mårran - äter upp livsglädjen är det fara å färde. Som moteld behöver vi då fantasins behändiga katastrofer för att orka tampas med verklighetens stora.

Tove Jansson

Raben & Sjögren

Första utgivningsår 1946

LÄS MER: På avgrundens rand: Palmer Edritch tre stigman

Mest läst