Att Eva-Stina Byggmästar som sedan 1986 lekt sig genom den svenska faunan med titlar som ”För upp en svan”, ”Bo under ko” eller ”En riktig mes” döpt sin nya diktsamling till Orkidébarn är kanske inte mycket att orda om. Mycket riktigt lyser maskrosbarnets bortklemade motsats, liksom dess botaniska förlaga, med sin frånvaro diktsamlingen genom. Först på sidan 59 gör de ömtåliga barnen ett kort gästspel. Då är de redan väl vadderade och när de oavsiktligt stöter emot tillvaron är det bara ”tuvull/ som snuddar vid/ tuvull”.
Där Byggmästars poetiska universum ofta kännetecknas av munter jämvikt är det i Orkidébarn mer harmlöst än någonsin. Diktens uppgift blir här att skydda och pyssla om, att rulla ”det mjuka runt det mjukare” som det heter på ett ställe. På ett annat liknas tonen längst inuti människan vid hummelsurr eller framnynnad hissmusik. I den yttre världen hörs ”mummelimummel” från kolsyrat vatten, medan diktjaget fyller en kroppsstrumpa med luft så att det skall bli ”studselistudsigt”, bland alla utropstecken och förment lustiga neologismer som ”bubbelexponering” eller ”snarkofag”.
Vilka sår samlingens ”diktbandage” och ”lyrikplåster” skall lägga om är obegripligt. Till och med luften själv vecklar ju ihop sig till ”ett duvblått knyte”. Alltmedan det ystra diktjaget genomgår ett antal förvandlingar: från homo poeticus, via polkagrisrandig kattunge och farfar till en stolt och spänd storspov, vars främsta bekymmer är på vilket sätt den skall kraxa. Allt är lika gulligt. Allt är lika outhärdligt.
I texter om Byggmästars poesi brukar läsaren rekommenderas att lägga undan sitt kritiska öga och bara ta emot. Men vad har denna enkla poesi full av vänliga fantasibilder att erbjuda sin läsare mer än förströelse? Vi är ju ständigt omgivna av ett lögnaktigt språk, där den trygga, mysiga klichén tillåts bädda in den svårsmälta, skarpa sanningen. Det enda Orkidébarn lämnar mig med är en längtan efter en stor sekatör att klippa sönder både blommor och boksidor med.
