Förläggaren Gui Minhai sitter i kinesisk tv, omgiven av vakter, och förklarar med uttryckslös stämma att han är en schackpjäs i svenskarnas spel. Om inte svenska diplomater slutar förfölja honom är han beredd att lämna tillbaka sitt pass! Gui Minhai är ju svensk medborgare - hemmahörande i Göteborg - hans dotter Angela också.
LÄS MER: Gui Minhai framtvingad i kinesisk tv
Vi har alla kunnat ta del av Gui Minhais pågående politiska drama. Fängslad, försvunnen, kidnappad, i husarrest, trakasserad av de kinesiska myndigheterna sedan 2015. Som förläggare och författare gav han från Hong Kong ut provocerande böcker om de kinesiska höjdarna, där de ofelbara ledarna framställdes som både kåta, levnadsglada och korrupta. Hans böcker ogillades, milt talat. Först tvingades han erkänna en påhittad smitning från en trafikolycka, och nu alltså aktiviteter gränsande till spioneri.
Guis dikterade bekännelser den senaste veckan kunde vara hämtade ur Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, eller George Orwells 1984. Men de överträffar dikten.
Vi får en bild av hur den kinesiska säkerhetstjänsten inte skyr några medel för att ringa in, trakassera och krossa en aldrig så liten människa, som kan upplevas som ett kritiskt irritationsmoment.
Som av en händelse utkommer i dagarna journalisten Jojje Olssons bok De kidnappade Kinasvenskarna på Historiska media. Det är en oumbärlig redogörelse för den som vill försöka förstå det obegripliga som sker mitt för våra ögon. Hans bok är tätt och snabbt skriven, men vad jag kan begripa både välresearchad och relevant. Att han har haft bråttom går ibland ut över dispositionen, men inte över fakta och engagemang. För en gångs skull är rykande aktuell inte bara en klyscha.
LÄS MER: Svenska PEN beklagar tystnad om Gui Minhai
Jojje Olsson reste till Kina för tio år sedan för att studera språket. För sin kritiska journalistik blev han sedan själv utkastad ur landet, och bor nu i Taiwan. De kidnappade Kinasvenskarna är alltså förläggaren Gui Minhai och rättsaktivisten Peter Dahlin. Bokens första del är en skrämmande exposé över vad som hänt de båda männen. Vi får en bild av hur den kinesiska säkerhetstjänsten inte skyr några medel för att ringa in, trakassera och krossa en aldrig så liten människa, som kan upplevas som ett kritiskt irritationsmoment. Maktens tålamod är nedslående. Skildringen av hur Peter Dahlin tillbringar 23 dygn i "svart fängelse" under tortyr är riktigt otäck.
Beklämmande är det också att ta del av Guis dotter Angelas erfarenheter. Dels utsätts hon för hård press av den kinesiska regimen - de ringar in hennes krets, kommer med hot och desinformation om pappan, farmor och andra släktingar. Att hon bor i Sverige ska inte invagga henne i säkerhet. Att hon i sin utsatthet till en början inte kände något större stöd från svenska UD låter rent chockerande. Kontakterna förefaller något bättre idag.
LÄS MER: Internationella förläggarföreningen uppmanar Kina att släppa Gui Minhai
Bokens avslutande del är en kompakt guide till den kinesiska regimens avsikter under Xi Jinping. Ohlsson är nedslående tydlig också i det ämnet. Det finns ingen som helst anledning att tro att Kina i takt med ökande välstånd ska lätta på det ideologiska och rättsliga förtrycket. Tvärtom. Hoppas inte heller på kinesisk "stabilitet", lockas inte av löften om klimatreformer, eller ljuva investeringar. Och räds inte regimens hot.
Det här är naturligtvis inga självklara saker, tvärtom. Jojje Ohlsson pekar på hur Kinas makt har fått både stormakterna, FN och EU att vika sig. Kinas press på enskilda länder ska aldrig förringas.
I juni 2017 misslyckades EU med att göra ett gemensamt uttalande i FN, mot Kinas bristande mänskliga rättigheter. Grekland ville inte vara med om denna "icke-konstruktiva kritik". Det är svårt att tro att inte det kinesiska köpet av Greklands största hamn i Pireus spelade roll.
I februari skulle EU protestera mot tortyr och godtyckliga anhållanden av MR-advokater i Kina. Men då var det Ungerns Victor Orbán som knotade. Ungern har tagit emot stora kinesiska investeringar och ville inte störa relationen.
Det finns ingen som helst anledning att tro att Kina i takt med ökande välstånd ska lätta på det ideologiska och rättsliga förtrycket. Tvärtom. Hoppas inte heller på kinesisk "stabilitet", lockas inte av löften om klimatreformer, eller ljuva investeringar. Och räds inte regimens hot.
MR-aktivister i exil varnar för klockartro på slutna samtal och tyst diplomati. Trycket från väst är livsviktigt för demokratin, om man ska tro Jojje Olsson och hans informanter. Bland dem finns hundratals förbluffande modiga MR-advokater över hela Kina. När man avslutat Olssons bok undrar man faktiskt hur någon kinesisk student alls törs studera juridik och mänskliga rättigheter. Men de finns, och de är värda allt vårt stöd.
LÄS MER: Angela Gui i Sommar i P1
Att väst slirar när det gäller Kina och de mänskliga rättigheterna kan förstås också bero på bristande kunskap, skriver Olsson. Och det är ett fält som kan förbättras, förstås. Men också här är bilden dyster.
Antalet västjournalister i Kina minskar stadigt. Och kinesiska journalister vågar inte hjälpa till som tidigare, de har också blickarna på sig. Sveriges Radios korrespondent Hanna Sahlberg slog nyligen larm, både om att Sverige nu bara har två heltidskorrepondenter kvar i Kina, och att deras arbetsklimat radikalt försämras för var dag.
Fler svenska korrespondenter till Kina! En liten sten i bygget för yttrandefriheten?
