När min trettioårskris inföll för ett par år sedan tipsade en äldre manlig bekant mig om att skaffa barn, eftersom ingenting håller en ung på samma sätt. Själv närmade han sig sextio och hade både barn i skolåldern, och vuxna, och missade kanske att fånga upp att just frågan om barn var en av de som stressade mig mest.
LÄS MER:Elin Willows gestaltar främlingskapet med skärpa
Biologin liknar mer diktatur än klocka. För den kvinna som har möjligheten att föda barn blir frågan om moderskapet allt mer akut. Ju närmare fyrtio, desto brantare stupar fertilitetskurvan. Till det läggs känslan som barnlös att människor runt om en kommit längre med sina liv. Berättelsen om ett lyckligt, lyckat kvinnoliv följer en tydlig dramaturgi.
I stället för välmenande men missriktade råd önskar jag att någon hade satt Sheila Hetis originella roman Moderskap i händerna på mig.
Huvudpersonens trettiosjuårsdag närmar sig. Hennes vänner får barn, ett efter ett. Alla förutsättningar verkar finnas också för henne. Berättaren är en framgångsrik författare som försörjer sig själv och hon lever med en man hon älskar, även om han inte verkar speciellt sugen på att skaffa fler barn (han har en dotter sen tidigare) låter han det vara upp till henne att bestämma. Själv är hon ambivalent.
Roman och roman, förresten. Kanske är det snarare ett slags litterär dagbok, eller en tankebok där huvudpersonen själv skriver på en bok om moderskap. Hon samtalar med sin partner, sina vänner och sin egen mamma, rådfrågar tarotkort, observerar sina drömmar, och singlar slant för att komma i kontakt med universums visdom, medan hon brottas med valet att skaffa barn, eller avstå. Bokens form följer innehållet. Slantsinglandet blir dialoger där de korthuggna ja och nej-svaren får huvudpersonen att omformulera och lirka. Efter att hon upptäckt hur påverkad hon blir av hormonerna delas bokkapitlen in efter faserna i hennes menscykel: ägglossning, pms och blödning. Nära tre år i huvudpersonens liv förflyter mellan bokens pärmar men grundproblemet förblir det samma.
LÄS MER:Roxane Gays bok är ljusår från fettaktivism och peppiga budskap
Å ena sidan – hur kan man välja bort föräldraskapet som så många människor beskriver som det mest himlastormande man kan uppleva? Å andra – friheten att kunna leva, skapa och fullständigt äga sin egen tid. Att som frivilligt barnlös skapa sammanhang och formulera en mening med livet bortom den stränga tidsplan ens kropp fastställt.
Jag tänker att det finns något självupptaget i själva inramningen av moderskap som ett val vi är fria att göra. Så mycket kan gå fel även för den som verkligen vill och har alla förutsättningar.
Men så är också Moderskap en bok att samtala med och invända mot, kanske tröstas lite av. Slantsinglandet ger också ett förslag på livsåskådning som jag tycker låter ganska bra. Följ dina värderingar, sträva efter lycka och försök tillgodose behoven hos de människor du älskar.
