Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Nádas bekräftar indirekt tesen att "Optimister skriver dåligt". Men viktigare än den stilbriljanta ödestonen hos honom är att uppenbara tillvarons orubbligt kroppsliga liv, skriver Mikael van Reis.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Optimisterna får inga Nobelpris

De prisade Nobelförfattarna har ofta haft en patenterat pessimistisk syn på historien som det idag verkligen finns skäl för, skriver Mikael van Reis inför dagens tillkännagivande av 2016 års pristagare.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sökte vi en grundformel för Nobelpriset i litteratur kunde det bli en lätt ironisk och orättvis betraktelse. Litteraturen är en europeisk uppfinning som framgångsrikt exporterats till andra delar i världen. De utvalda författarna omfattar gärna en patenterat pessimistisk syn på historien. Det senare finns det verkligen skäl för i dag, men den hållningen befordras av en lång historia av domedagar (tänk Eliot, Faulkner, Beckett...). 

Vad var det Paul Valéry skrev i sina finurliga anteckningsböcker – "Optimister skriver dåligt". Och ett stort antal Nobelpristagare intygar förstås att: pessimister skriver bättre. Fast den allmännare målbilden för Nobelpriset handlar om det mänskliga tillståndet och en litteratur som förvandlar traditionen. Hur mycket mer valörrik blir inte den bilden när de kvinnliga pristagarna tillförs? Se bara på Wislawa Szymborska, Alice Munro, Svetlana Aleksijevitj. 

Många tror att priset tilldelas språk och världsdelar som i någon sorts universell rättvisa men så är förstås inte fallet. Främsta orättvisa sägs numera riktas mot USA och i ungefär trettiofem år har svenska journalister ältat Joyce Carol Oates namn av det enkla skälet att det var henne de minsann hade läst och inte någon indonesier som Pramoedya Ananta Toer. 

Fast jag kunde tycka att amerikaner som den magnifike Don de Lillo kunde komma ifråga. Att man dissat poeten John Ashbery i decennier är mig en gåta – han har ju ändå uppfunnit poesin längs litteraturens alla tänkbara diagonaler.

De nämnda är nu i farligt hög ålder och risken är att skaran decimeras. Priserna till Doris Lessing och Günter Grass kom i sista stund – de hade varit kandidater i decennier. Poeter? Les Murray är för tråkig och Adonis – född i Syrien 1930 - kvaliteter är svåröversättliga.  

En senare kurs i priset har varit vittneslitteraturen som samlat skildringar från 1900-talets koloniala och totalitära ödeshistoria. Den linjen kan följas från V S Naipaul, Imre Kertész, Herta Müller och förra året Svetlana Aleksijevitj, men samtidigt har direkt fabulerande romanförfattare som Orhan Pamuk och Mario Vargas Llosa prisats. 

Jag tycker att det är tid att söka yngre generationer. Kanske finns det nu några kandidater födda efter 1950? Kanadensiska Ann Carson – född 1950 - är en uppfinningsrik berättare med den grekiska antiken som bas. Hennes författarskap har verkshöjd men inte den riktiga verkvidden. En som verkligen hade höjd och vidd var den ungerske trollkarlen Péter Esterházy född 1950, men Esterházy avled 14 juli förra året. Sedan tycker jag att rumänen Mircea Cărtărescu besitter fiktionens alla vitala energier av det lilla jag hittills läst – född 1956.

Men jag tar till sist ändå ett halvt steg bakåt. Då syns Péter Nádas – född 1942 - som med storverk som Minnesanteckningarnas bok och den tredelade jätteromanen Parallella historier visar en bländande språklig gestaltning i ett berättande som genomlöper 1900-talshistorien på axeln Berlin-Budapest. 

Nádas bekräftar indirekt tesen att "Optimister skriver dåligt". Men viktigare än den stilbriljanta ödestonen hos honom är att uppenbara tillvarons orubbligt kroppsliga liv.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se