Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Om vikten av en feltajmad glidtackling

Idag spelar vi en direkt avgörande match i fotbolls-VM. GP:s Jan Andersson tror att Sverige blev starkare av Jimmy Durmaz otajmade glidtackling i lördags.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Om Tyskland vinner VM-finalen kan jag med lite tur raka in hela pengapotten på jobbet. Säkert 500 kronor. Så det var med blandade känslor jag såg den där Kroosbollen gå i mål i lördags. Visst håller jag på Sverige och hoppas med hjärtat att vi slår Mexiko i dag och tar oss vidare från gruppen, men hjärnan säger något annat. Jag menar, 500 kronor, det är inte kattskit. Och det var faktiskt en riktigt snygg frispark som Tony Kroos fick på. Men det är inte därför jag backar Jimmy Durmaz efter att han gled in lite för hastigt och fällde tyske Timo Werner på gränsen till det svenska straffområdet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad Durmaz gjorde var inte så mycket att förstöra Sveriges chanser som att faktiskt förbättra dem. I eftermiddag kommer svenska herrlandslaget i fotboll att gå ut mer enat och beslutsamt än kanske någonsin tidigare, men Durmaz feltajmade glidtackling har även gett Sverige en chans att skärpa till sig som nation och rycka upp sig på riktigt. För vad Jimmy Durmaz gjorde var nämligen att lyfta på en fuktig, mörkbrun, möglig sten som vi tillsammans behöver lyfta på och vända mot solljuset varje dag fram till valet, och säkert varje dag därefter.

De där hatfyllda och hjärndöda kommentarerna som krälade fram under stenen är en del av dagens Sverige, en del av den rasistiska svans som nålat sig fast vid ett riksdagsparti vars lokala företrädare i skånska Höör för bara 22 år sedan medverkade vid ett bokbål med "judisk litteratur" (dvs böcker av Ferenc Göndör, Winston Churchill och Tage Erlander).

Aj då, tänker du, bokbål låter ju inget vidare. Och visst är det ett ord som släpar frågetecken efter sig. Både mänskliga och moraliska, men även praktiska. För hur går det egentligen till när man bestämmer vilka böcker som ska brännas på bål? Krävs enkel majoritet för att ett eldningsförslag ska gå igenom eller räcker det med att någon i gruppen ogillar boken? Får vem som helst tycka till eller måste man ha läst verket för att få rösta i eldningsfrågan? Det sista känns som ett minimikrav, man borde rimligen läsa först och elda sedan, men jag inser att det är att lägga ribban högt.

Och sedan då? Fyller man en kundvagn på Ica Maxi med oönskade böcker och ett par flaskor tändvätska (så ingen tror att man ska läsa böckerna) eller köper man in den förhatliga litteraturen i en bokaffär (gud vad pinsamt)? Och när bålet väl flammar, för det här måste styras upp det fattar ni själva, är det då okej att kasta på lite valfria böcker som kanske inte är sådär superjudiska men som man ändå tröttnat på och gärna vill bli av med?

Nu har jag strövat bort lite ifrån ämnet känner jag. Precis som Durmaz-hatarna gjorde på Instagram i helgen. Det som skulle handla om fotboll urartade enligt polisen i flera tusen kränkande kommentarer, ruttna hot och rasistiska angrepp mot Jimmy Durmaz. Men samtidigt har goda krafter mobiliserat. De sinnessvaga påhoppen har drunknat i kärlek och släppt lös en massiv och viktig våg av positiv energi.

Så tack Jimmy Durmaz för den där frisparken. Tack för att du tog en för laget. En för landet. Det behövde vi.