Hjälp att dö. "Jag har alltid varit emot assisterad eller passiv dödshjälp, men denna bok har lyckats få mig på andra tankar. Vi har en tendens att hålla kvar de vi älskar med näbbar och klor men vi lär oss att älska våra nära och kära på allvar, först när vi är beredda att släppa taget om dem.", skriver Sinziana Ravini. Bild: Lisa Thanner
Hjälp att dö. "Jag har alltid varit emot assisterad eller passiv dödshjälp, men denna bok har lyckats få mig på andra tankar. Vi har en tendens att hålla kvar de vi älskar med näbbar och klor men vi lär oss att älska våra nära och kära på allvar, först när vi är beredda att släppa taget om dem.", skriver Sinziana Ravini. Bild: Lisa Thanner

Om kärlek, sorg och den svåraste döden

Hur skall man förhindra att anhöriga känner sig som mördare när de ger assisterad eller passiv dödshjälp? Det är nog en fråga det kommer ta många år och kanske till och med generationer att besvara, skriver Sinziana Ravini efter att ha läst Allt för min bror.

ANNONS
|

- Vad läser du för något? Frågar min vän som precis slagit sig ner bredvid mig, på ett café.

- Allt för min bror: en sista kärlekshandling, skriven av en amerikansk författare som heter Cathy Rentzenbrink.

- Hur är den då?

- Rätt så dålig faktiskt.

- Men varför läser du den då?

- För att jag skall recensera den. Ge mig 15 minuter till, för jag är strax klar.

- Visst! Säger han och öppnar sin egen bok, som handlar om Madame Blavatskys liv.

När har slagit igen boken brister jag i gråt.

ANNONS

- Vad hände? Jag trodde att boken var dålig, säger min vän.

Ja vad hände? Kan en dålig bok bli bra på de allra sista sidorna eller är det mina egna försvarsmekanismer som förhindrade mig från att tycka om den i början? Jag lutar åt det senare, för Cathy Rentzenbrinks bok handlar om den svåraste döden, den levande döden, döden som ställer de nära och kära inför det svåraste valet en människa kan ställas inför, nämligen dödshjälp.

En vacker dag blir Cathys bror Matty, som är 15 (och bara ett år yngre än henne) överkörd av en bil. Brodern hamnar i koma och Cathy och hennes föräldrars liv rasar samman. Allt, precis allt, kretsar kring hoppet om att en dag få se deras älskade Matty, återvända till det liv han förde. Men Matty reagerar inte på yttervärlden, varken musik, uppläsningar, smek eller slangar som förs in och ut ur honom. Han drabbas av ständiga epilepsianfall, skabb och liggsår, för att inte tala om det gulgröna slemmet som sjuksköterskorna måste suga ut ur hans lungor, med jämna mellanrum. Varje år det blir dags för Mattys födelsedag, lägger Cathy ett paket i hans krampaktigt vridna hand, för hans fingrar över presentpapperet och öppnar paketet tillsammans med honom.

ANNONS

Cathys sorg börjar bli så stor, att hon hamnar i en svår depression. Är sorgen det pris vi betalar för kärleken? Hon är övertygad om att så är fallet. Ju större sorg, ju större kärlek. Åtta år senare har Cathys kärlek till sin bror förvandlats till en enda stor plåga. Hon känner skuld för att hon inte tycker om att ta hand om honom, för att hon inte står ut med att besöka honom på vårdhemmet. Hon känner skuld när hon är glad, när hon är ledsen, men mest av allt känner hon skuld för att hon skulle vilja att han dog.

Så småningom inser hon att även hennes föräldrar har gått i dessa smärtsamma tankar. Men när får man lov att ta en annan människas liv? När kärleken till den andre är större än kärleken till sig själv, skulle jag vilja säga. Jag har alltid varit emot assisterad eller passiv dödshjälp, men denna bok har lyckats få mig på andra tankar. Vi har en tendens att hålla kvar de vi älskar med näbbar och klor men vi lär oss att älska våra nära och kära på allvar, först när vi är beredda att släppa taget om dem.

ANNONS

Det är framförallt bokens sista del, som griper tag i mig: vändningen då Cathy inser att sorgeninte är ett pris för kärleken till den man förlorat. Den överdrivna sorgen är snarare ett tecken på människans oförmåga att älska fullt ut. För det handlar inte bara om att våga släppa taget om de vi älskar, utan också om att våga vara lyckliga, våga läka och gå vidare. Först då kan vi hedra dem vi älskat och fortfarande älskar.

Detta innebär inte att man kan komma ut hel på andra sidan. Tvärtom. Cathy låter sig inspireras av Kintsugi - japansk keramikkonst, som går ut på att laga trasiga keramikföremål så att skarvarna fylls med guld och lagningen blir en del av föremålets historia. Finns det något vackrare och modigare, tänker jag, än människor som talar öppet om sina sår, läkta som oläkta?

Vad gäller dödshjälp skriver Cathy:

”Genom åren har jag plågats så av hur onaturligt det är att önska döden och hjälpa en älskad människa att dö. Hur kunde jag vilja att du skulle dö när jag älskade dig så mycket? Men nu ser jag att det är en fråga om orsak och verkan och att önska döden är bara verkan. Orsaken är att vi på ett onaturligt sätt kan förlänga livet och att det inte tänkts på eller planerats särskilt mycket för vad som händer när livräddande insatser och neurokirurgi leder till ohyggliga resultat. Därför får människor som jag känna sig som mördare. Det borde inte få hända”.

ANNONS

Hur skall man förhindra att anhöriga känner sig som mördare när de ger assisterad eller passiv dödshjälp? Det är nog en fråga det kommer ta många år och kanske till och med generationer att besvara. Men en sak är säkert. Alla sorgehistorier kan förvandlas till kärlekshistorier och alla böcker kan bli bra, om vi vågar uppehålla oss tillräckligt länge vid dem. Ibland är ord som ”bra” eller ”dåligt” bara täckmantel för vår förmåga eller oförmåga att: ”leva oss in i andra människors liv”. Det är trots allt det konsten är till för.

När jag skriver dessa sista rader, tänker jag på vår nyss bortgångne Mikael Nyqvist. För några år sen, satt jag intill honom på en bar i Malmö. Jag satt ensam och läste en bok, men lyssnade förstulet på samtalet han förde medannan människa. Det som slog mig mest, var hur bra han var på att lyssna. Han om någon behärskade konsten att leva sig in i andra människors liv.

ANNONS