Förra året ökade den svenska bokförsäljningen med 4,2 procent. Det visar siffror från Svenska Förläggareföreningen, som menar att uppgången beror på stark försäljning hos digitala abonnemangstjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat. Men det är inte hela sanningen. När siffrorna nyligen bröts ned på individnivå stod det klart att en ny spelare gett sig in på marknaden. Min fru. Som på egen hand bestämt sig för att hålla branschen under armarna.
LÄS MER:Att leva med Trump
Min fru älskar nämligen böcker. Det är inte så att hon uppskattar böcker i största allmänhet eller gillar dem lite på avstånd som man gör med sina Facebooknära vänner. Nej, det här handlar om ren, djup, oförfalskad kärlek. Och det spelar ingen roll om böckerna är bra eller dåliga, om de är nya eller gamla, tjocka eller smala, kokta eller grillade, med eller utan senap ... de ska läsas ändå. De behöver inte ens ha tuggmotstånd. Alla är välkomna hem till oss.
Visst är jag och barnen också viktiga, brukar hon påpeka, men understryker samtidigt att det är något speciellt med böcker. Med hennes böcker, vill säga. Inte så mycket med mina böcker. Inte alls faktiskt.
För att inte gå under i en självförvållad bokflod kom vi tillsammans på regeln "en bok in, en bok ut". Den av oss som köpte en ny bok var tvungen att göra sig av med en gammal. Rakt och enkelt. Det fungerade över förväntan tills jag upptäckte att vi tolkade den där regeln på lite olika sätt. Och att flera av mina biografier hade försvunnit.
När jag inhandlade James Hollands briljanta The war in the west: A new history på Heathrow åkte en av mina inofficiella Tom Waits-biografier upp på vinden. Inga konstigheter. Men när min fru kom hem med Fatima Bremmers Ett jävla solsken försvann även min andra Tom Waits-biografi ur bokhyllan. Not ok.
LÄS MER: Ett behövligt ljus på Ester Blenda Nordström
Självklart ställde jag henne mot väggen men hon förklarade att vi var helt överens och att vår regel hade följts. När jag köper en ny bok plockar JAG bort en av mina gamla böcker, när hon köper en ny bok plockar HON bort en av mina gamla böcker. Därmed ska vi ha tolkat regeln på samma sätt.
Alltså är det är min frus böcker som styr vårt hem. På gott och ont. På ont eftersom det är hennes böcker som radas upp i våra hyllor, som man får akta sig för i trappen och som vajar manshögt på golvet i sovrummet och "snart ska läsas".
På gott då det faktiskt är hennes söndertummade exemplar av Yaa Gyasis Vända hem som ligger halvgömd under vår popcornmaskin som något slags stöd, oklart varför, och bakom kaffebryggaren där det egentligen inte finns något utrymme är det John Greens Looking for Alaska som pressar sladden mot köksväggen (även där lite oklart varför).
Dessutom är det min frus Stoner och Oryx and Crake som med gemensamma krafter gör att vårt sovrumsfönster kan stå öppet på sommaren utan att blåsa igen, och lite på samma sätt har hon kilat in sitt ena exemplar av Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker för att staga upp min trasiga hylla med strumpor. Det tycker jag är fint.
Så, ja, vi har böcker lite överallt. Och det känns rätt ok. Till saken hör att jag är gift med en författare, min fru skriver barn- och ungdomsböcker, och då får man vara lite extra tålmodig. Tänker jag.
Faktum är att vi firar vår elvaåriga bröllopsdag just idag (!) och avser att lyxa till det lite. Min fru fick välja ställe och valde de där hotelltornen vid Liseberg. Officiellt på grund av deras räkmackor, men vi vet båda två att hon också vill vara nära Bokmässan. Det är ju bara fyra månader kvar.
