Får jag be om ssssssstörsta möjliga tysssssssstnad, mina damer och herrar, för annars är det stört omöjligt att hänga med i alla turerna kring Cirkustomten. Turer som utmärks av halsbrytande kunskapsförakt, huvudlös ekonomisk akrobatik och skrattretande provinsiella clownerier.
Ni vet redan bakgrunden:
Först beslutar Göteborgs fastighetsnämnd att tomten intill Lorensbergsteatern ska bebyggas med bostäder och butiker. Och eftersom läget hör till Sveriges finaste, granne med självaste Götaplatsen, väljer man att lansera tomten på Mipim, fastighetsmässan i Cannes, i syfte att attrahera internationella exploatörer.
Greppet misslyckas totalt: den 29 april 2016, sista inlämningsdagen, har endast 14 ansökningar inkommit, samtliga från svenska byggherrar (tio av dem från Göteborgstrakten). Kanske för att fastighetsnämndens presentation nere på Rivieran hålls helt och hållet på svenska.
För att utvärdera dessa ansökningar anlitas två externa konsulter. Revisorsbolaget Öhrlings Pricewaterhouse Coopers i Stockholm analyserar byggherrarnas ”finansiella genomförandeförmåga” och Stockholms tidigare stadsarkitekt Karolina Keyzer värderar arkitekturförslagen.
Av de 14 anbuden godkänns sju och utifrån dessa väljer fastighetsnämnden byggkoncernen Serneke. Det Göteborgsbaserade företaget tilldelas rätten att bygga på tomten, inte för att man presenterat ett stycke enastående arkitektur – Keyzer är måttligt entusiastisk – utan för att man är beredd att betala mest för marken, dryga 260 miljoner kronor, cirka 14 miljoner mer än tvåan.
Tillförordnade fastighetsdirektören Martin Öbo förklarade processen så här i min förra artikel om Cirkustomten (GP, 23 oktober, 2016): ”Det här var ingen arkitekttävling! Det slutgiltiga urvalskriteriet var pris. Pengar.”
Sedan den artikeln har en del nya uppgifter dansat ut ur manegen och in i strålkastarljuset. En handlar om konsultarvodena.
Enligt Öbo debiterade PwC 480 000 kronor och Keyzer 96 000. Totalt 576 000 kronor (exklusive moms). Fler konsultutgifter än så fanns inte bokförda i projektet, intygade han, han hade själv gått igenom räkenskaperna.
Detta har nu visat sig vara fel. Två veckor efter artikeln publicerades mottog jag ett anonymt mejl som innehöll ytterligare en faktura. Även denna härrörde från PwC. Den var daterad samma dag som den första, den hade samma referenspersoner, samma kundnummer och samma rubrik – ”Cirkus Lorensberg” – och den var bokförd på samma dag av Göteborgs stads intraservice.
Beloppet var på 250 000 kronor. En summa som Öbo alltså missade att redovisa. Man undrar varför?
Varför delar PwC upp sitt arvode på två fakturor? Varför betalar Göteborgs stad miljonbelopp (inklusive moms) för att utvärdera om Serneke, som kommunen redan gör ett flertal affärer med, är finansiellt stabilt?
Och varför väljer fastighetsnämnden ens att anlita externa konsulter, när kompetensen faktiskt finns internt, på fastighets- och stadsbyggnadskontoret? Nog är väl Björn Siesjö, Göteborgs egen stadsarkitekt, en bättre bedömare av Göteborgs behov än en tidigare stadsarkitekt i Stockholm?
På första frågan svarar PwC:s Daniel Fornbrandt, fakturans avsändare, så här:
”Vet du vad, jag sitter här i ett möte, och jag skulle vara jättetacksam om jag kan få fortsätta mötet, jag hör av mig så snart jag kan, tack och hej.”
Varpå han lägger på luren och aldrig ringer tillbaka.
Lena Lundblad, fakturans mottagare och projektets handläggare, numera på Älvstranden utveckling, skickar ett sms:
”Jag har lämnat mitt uppdrag på fastighetskontoret. Jag har inget intresse av att medverka i artikeln.”
Fastighetsdirektör Öbo är ungefär lika hjälpsam. Först hävdar han att han inte kommer ihåg den andra fakturan:
”Eh… Har jag detta i huvudet… nej, det tror jag inte att jag har … där får jag nästan bli dig svaret skyldig … Eller förresten … om jag minns rätt nu … PwC hade två uppdrag. Dels att lysa på de här företagen som hade kommit in. Och … eh … sedan behövde vi få någon form av allmän, ökad kunskap, eller ökad tydlighet, för hur man lyser på företag. Den andra fakturan var inte kopplad till Cirkustomten specifikt.”
Fritt översatt till begriplig svenska: först tog PwC betalt för att mäta byggherrarnas muskler. Sedan tog PwC betalt för att förklara vad det var man tagit betalt för.
Sin så kallade ”metodik” redogör PwC för i den slutrapport man överlämnade till Göteborgs stad – fem sidor (försättsbladet inräknat). Där framhåller man bland annat vikten av ”webbanalyser”; ”Sökning [har gjorts] på ord så som brott, tvist, konkurs, vite etc”, deklarerar man.
”Det är inte direkt jätteavancerade analyser PwC genomfört”, säger en affärsjurist som läst slutrapporten. ”Man har bläddrat igenom årsredovisningar, kollat soliditeten, googlat lite för att se så att det inte är några skummisar man har att göra med. Det är uppgifter du kan sätta en ganska junior person på.”
Öbo försvarar ändå valet av PwC med att man behövde företagets hjälp att värdera Cirkustomtens marknadsvärde. ”Det är inte ofta vi säljer så här speciella tomter, bara ett stenkast från Götaplatsen, mitt inne i centrala staden.”
Men frågar man Ola Serneke, hur han kom fram till sitt vinnande bud, svarar han:
”Det här med värdering är inte så jäkla svårt. Vi vet ju vad det kostar att bygga och vi vet vad man säljer hyresrätter och bostadsrätter för. Det är det vi följer och det är det som är verkligheten.”
”Den enda rimliga förklaringen till PwC:s tudelade fakturor är att man velat dölja totalbeloppet”, konstaterar affärsjuristen. ”Det har att göra med Lagen om offentlig upphandling. Ligger fakturan över en halv miljon [534 890 kronor exklusive moms], är du skyldig att annonsera så att alla andra revisionsbyråer och marketingkonsulter får en chans att inkomma med anbud. Då måste du dokumentera att du jämfört pris, att du har ansträngt dig för att göra en bra affär för skattebetalarna. Det kräver en helt annan administrativ insats.”
PwC:s arvode överstiger gränsbeloppet för offentlig upphandling med 195 110 kronor.
Initiativet att anlita externa konsulter var ett nytt tillvägagångssätt, aldrig tidigare prövat av fastighetsnämnden. Vanligtvis är det tjänstemännen på fastighets- och stadsbyggnadskontoren som står för analysen, men den här gången önskade man ”se saker med nya ögon”, enligt Öbo. Detta av omsorg för platsen, hävdar han, ”Den är ju väldigt, väldigt speciell.”
Men även detta visar sig vara en retorisk omskrivning.
Åtminstone om man ska tro Öbos chef, Jahja Zeqiraj, fastighetsnämndens socialdemokratiske ordförande. Enligt honom springer beslutet ur en konflikt:
”När vi började diskutera att göra någonting åt Cirkustomten var motståndet från tjänstepersonerna på fastighetskontoret och stadsbyggnadskontoret kompakt”, säger han. ”Man menade att man skulle spara tomten till någon framtida etablering av något statligt verk eller ett museum eller liknande. Det ville inte vi i nämnden. Så för att överhuvudtaget få ut tomten på marknaden vände vi oss till externa konsulter.”
Han medger att konsultkostnaden blev hög – ”Det är mycket pengar, det är det, särskilt som vi sitter på kompetensen internt” – men betydelsen av att sätta ner foten, att visa vem som bestämmer, verkar ha varit viktigare:
”Vi är snart 600 000 invånare i Göteborg. Om vi ska kunna möta den här tillväxten duger det inte att vi har tjänstemän som endast sitter och trycker på bromsen.”
Själv trycker han helst på gasen. Han har bland tjänstemännen fått rykte om sig att vara något av en bulldozer, en ny Göran Johansson. När Magnus Sigfusson, Öbos företrädare som fastighetsdirektör, vädrade sitt missnöje vid ett nämndmöte i maj 2016 fick han sparken.
Peter Junker, biträdande fastighetsdirektör, och Lena Lundblad, chef för fastighetskontorets strategiska avdelning, valde att lämna sina poster i sympati med Sigfusson.
”Relationen mellan nämnd och kontor liknar ett skyttegravskrig”, säger en tjänsteman som önskar förbli anonym.
Man skulle kunna påstå att tanken med de externa konsulterna var god. Zeqirajs ambition var att bringa ordning i en ”väldigt rörig stadsutvecklingsprocess”, som han uttrycker det. Han ville begränsa tjänstemannastyret, men också inskränka sitt eget inflytande – på den här viktiga platsen skulle ingen kunna misstänka att klåfingriga politiker varit framme.
Men mer än något annat synliggör hanteringen av Cirkustomten en frapperande inkompetens. Inte nog med att fastighetsdirektören glömmer fakturor på flera 100 000, de politiska besluten ter sig ofta rent schizofrena.
Om nu Cirkustomten är så viktig för staden – Öbo kallar den ett ”guldsmycke” – varför går man då blint på pris i sitt val av byggherre? Varför lägger man ingen vikt vid Karolina Keyzers individuella bedömningar? Varför nöjer man sig med 14 mestadels mediokra arkitekturförslag när man hade kunnat arrangera en internationell arkitekttävling och fått in flera hundra kvalitativa propåer? Och varför bryr man sig ens om att värdera samtliga anmälda byggherrar när endast den högstbjudande tilldelas byggrätten?
Som om inte detta var förbryllande nog vill staden nu arrangera ett parallellt uppdrag. Det är så det går till, konstaterar Öbo bistert och förklarar att två eller flera arkitektkontor kommer att bjudas in att rita på tomten.
En andra tävling om samma sak, enkelt uttryckt.
”Lite rått kan man säga att det enda vi vet säkert är att slutresultatet inte kommer att se ut som det gör nu”, säger han och skrattar.
