Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage.jpg

"Oceanen varken vissnar eller exploderar"

Jonathan Bengtsson har måttligt roligt på Oceanen, där ölen serveras obehagligt snabbt och toaletten bjuder på en traumatisk upplevelse.

Klubbrecension

Oceanen, Up The Punx

Bäst: Mycket folk.

Sämst: De tuffa banden.

Publik: Fullt

Gudarna är ändå på helt ok humör. Oceanen bubblar, människor i frisyrer som liknar gamla grötskålar står och spinner förväntansfullt. The Buzzcocks larmar i högtalarna och inte en individ bär trendiga gympabrallor. Snart går True Moon på, de tillhör uppenbarligen genren darkwave. Inbilla dig själv att du är en glad människa, utan hål i huvudet och salt i själen, och kvällens klubb kan bli riktigt trevlig.

Allt blir givetvis bara måttligt roligt. Något slags punktema har kårhusockuperat den märkvärdigt långa konsertdelen. Vanligtvis är det hit folk med väldigt mycket högskolepoäng och väldigt lite utstrålning går, nu hänger klasar av svartindie-människor i de blanka lädersofforna och ser uppfyllda ut. Attraheras du av fräckt mörker och kletiga svartfester ute på Hisingen hittar du onekligen en liten fristad här. Folk har till en början ändå märkbart svårt att släppa ner axlarna och bara finnas till. Som om vardagen står och stirrar in i fönstret med uppspärrade ögon och låter alla veta att den ser varje ansats till frigörelse – och kommer bestraffa detta. Lyckligtvis förbyts snart stelheten mot något lösare, besökarna sliter av sig stoltheten och återgår till att vara varelser av kött och blod och förhastade beslut. Genom lokalens alla fodrade jeansjackor börjar en mild, nästan barnslig ton att susa. Då jag är en patetisk människa blir jag lite rörd: vi är en klump kala djur som arbetat ner våra barbariska drifter och står och trivselbökar i ett gammalt kulturhus. Världen känns ganska hygglig. Än mer så när jag beställer öl som serveras obehagligt snabbt, jag hinner inte ens bli lite klädsamt irriterad.

Så småningom flyter sällskapet vidare mot Oceanens utpräglade bar. Ställets två delar är ikväll verkligen separata kalasmaskiner som gnisslar och pressar mot varandra. Huvudlokalen känns lite som en scen ur Upp Till Kamp om den regisserats av författarna bakom Suneböckerna. Baren påminner mer om en överdimensionerad eka kapten Haddock har fått fria händer att inreda under ett opiumrus. Här spelas bra, beskedlig musik. Du kommer inte ihåg vilka låtar som avlöser varandra men de rycker dig i skjortärmen, kittlar dig lite i nacken och byter dyra hemligheter med ditt undermedvetna. En bekant går på toaletten och beskriver det sedan som en ”traumatisk upplevelse”. Trångt och lyhört, och ”någon i det andra båset sjöng hela tiden”. Det var definitivt jag. Säger inget, utan nickar inkännande som en nyutexaminerad syokonsulent.

Oceanen håller ihop behagligt genom timmarna, utan att varken vissna eller explodera. Hedersomnämnande till den skitiga utegården, som lika gärna hade kunnat agera högkvarter för ett gäng mexikanska gatuhundar som lärt sig slåss med kedjor och järnrör. Här kan folk röka, gasta och avlasta alla sopiga känslouttryck som hade studsat sämre inomhus. Onödigt nonsens lyfter ut i den hårda nattkylan och tar inte längre upp plats i världen. En kille skrattar konstigt. Kvällen lutar sig nära någonting, eventuellt är det harmoni.

Läs mer om GP Klubb
Mest läst