Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Poeten Anna Axfors. Bild: Cato Lein

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Oberört uppsluppna dikter

    Poeten Anna Axfors debuterade 2016 med den lyriska romanen Kärleksbrevet. Johannes Björk läser den uppfölja de poesisamlingen – som behövt arbetas igenom en vända till.

    Poesi

    Anna Axfors

    Jag hatar naturen

    10TAL Bok

    Mot slutet av Anna Axfors mycket vackra och något förbisedda debut, den lyriska romanen Kärleksbrevet från 2016, hejdar berättarjaget för en stund sin flytande melankoli och frågar sig vad det innebär att skriva brev efter brev till sin döende mor. Dröjande i spänningsfältet mellan ett smärtsamt ärligt tilltal och ovissheten om det skulle nå sin adressat noterar hon: "jag säger du, men jag vet inte när eller om du får dessa ord".

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    LÄS MER: Stora känslor och distanserad humor

    Passagen ekar i mig när jag i början av Axfors nya diktsamling Jag hatar naturen läser: "jag litar på min förmåga och vågar skriva varje ord/till och med 'du', som är ett så fult ord att skriva". Passagerna ställer de båda böckernas skillnad i blixtbelysning. Mot den poetiska romanens drabbande uppriktiga osäkerhet sätter Axfors nu en oberört uppsluppen självsäkerhet i sin prosaiska diktsamling.

    Flackar mellan ämnen

    Och det är just i det prosaiska som dikterna uppehåller sig. Eller ja, problemet är att de aldrig riktigt uppehåller sig någonstans. I stället flackar de betänkligt till både innehåll och stil: från alienationen på arbetsplatsen med dess kladdiga chef, via jagets existentiella ensamhet och grubblerier över det egna skrivandet, till oförmågan att upprätta ett meningsfullt förhållande till naturen.

    Det är inte i sig ointressanta ämnen. Men med ett överdrivet självförtroende sprider Axfors ut klicheér och halvsmälta ironier över en rad olika stilnivåer, varav ingen riktigt arbetats igenom. Jämte en banal fras om att "det finns de som har läst massa om kärlek men/jag har inte det,/jag har älskat utan att veta någonting" återfinner man följande avslagna urspårning: "jag är inte längre den som älskar dig, jag/är tondöva/emaljtanden/emaljgrytan/life in mono/it must have been love".

    De subtila glidningar mellan kliché, ironi och innerlighet som skänkt hennes tidigare poesi en särpräglad skevhet kastas nu ut på ett chansartat vis. Ingenting fäster. Det finns, för att låna en av bokens mer lyckade formuleringar, ingen vind som "håller i sig genom allt som länkas samman".

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.