Snart är våra sista överlevande från Förintelsen borta. Vi står vid en gräns, och berättelserna om vår tids mest omfattande folkmord kommer att föras vidare endast av senare generationer, de som inte själva var där. Behovet av att dokumentera de överlevandes vittnesmål accentueras därmed.
Att fortsätta berätta, aldrig glömma, återkommer som ett mantra i de "personliga budskap" som tecknats ner av var och en av de tjugonio överlevande som porträtteras på Historiska museet i Stockholm. Nog har livet ofta blivit bra, efter det oerhörda lidandet – men vissheten om att ondskans oförutsägbara och grymma ansikten finns mitt ibland oss, och åter kan ta över om vi inte är vaksamma, är hela tiden närvarande.
Karl Gabors porträtt utgör en starkt lysande kärna i utställningen. Gabor har en exceptionell förmåga att fånga både det sårbara och kommunicerande i en människas ansikte. Det intensifierar upplevelsen av både minne, smärta och tidens gång.
LÄS MER:Kenneth Hermele: Jag vet inte vad det är jag ska minnas
Naturligtvis presenteras också den obligatoriska historiska tidslinjen. För att binda samman europeisk erfarenhet med svensk efterkrigshistoria visas dessutom ting från den arkeologiska utgrävningen av svenska mottagningslägret för flyktingar, Lovö.
För första gången i Sverige visas artefakter från Auschwitz-Birkenau, vilket är möjligt då Speaking memories (som är en samproduktion mellan Historiska museet och Judisk kultur) också har internationella partners som USC Shoah Foundation och The Auschwitz-Birkenau state museum. Samtidigt som greppet således är stort, presenterar man ett relativt stramt utställningsrum. Det känns seriöst, och förhoppningen väcks att utställningen ska permanentas för att göra Historiska museet mer komplett än det är i dag.
Via en digital applikation i ett separat rum kan besökarna föra en interaktiv dialog med två överlevande. Denna del av utställningen tilltalar nog främst yngre generationer, som kan behöva ett något sånär verklighetstroget möte för att förmå att ta in Förintelsens omfattning, förstå att vi alla är arvtagare till denna katastrof. Trots allt är människan människans enda vittne – och det är vi levande som skriver historien om historien. Speaking memories understryker vårt ansvar för detta genom att lyfta fram minnesberättelserna som en möjlig aktiv praktik, något vi hela tiden måste sätta i rörelse.
