Storverk. Första utgåvan av Den nordiska floran av Bo Mossberg och Lennart Stenberg kom 1992. Nya Nordens flora har ett omfång på nästan tusen sidor och väger ett par kilo.
Storverk. Första utgåvan av Den nordiska floran av Bo Mossberg och Lennart Stenberg kom 1992. Nya Nordens flora har ett omfång på nästan tusen sidor och väger ett par kilo. Bild: Bo Mossberg

Nytt standardverk över Floras rike

Nordens flora är en heltäckande genomgång i ord och bild av samtliga vilda växter i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Färöarna, Island och Spetsbergen. Torgny Nordin läser ett uppslagsverk som skickligt flyttar fram kunskapen om Nordens botaniska rikedomar.

ANNONS

Med ett omfång på nästan tusen sidor samt ett par kilos matchvikt är just utkomna Nordens flora av Bo Mossberg och Lennart Stenberg en riktig bjässe.

LÄS MER:Nationalnyckeln lyfter unika varelser till ytan

Mellan pärmarna ryms drygt tre och ett halvt tusen växtarter vilket onekligen är en imponerande – och för amatörbotanisten inte så lite skrämmande – uppsjö med livsformer. Med en sådan mängd drar man lätt slutsatsen att hela nordiska floran är samlad i Nordens flora. Men så är det inte. Långtifrån. I själva verket finns mångdubbelt fler arter bara i vårt land. Fast vilka alla är och hur de skiljer sig ifrån varandra är det faktiskt ingen som vet. Jag ska återkomma till förhållandet, men först måste påpekas att det verkligen inte är en nackdel att många arter lämnats utanför. Och dessutom hade det varit en praktisk och tryckteknisk omöjlighet om volymen försökt sig på att bli tre gånger så tjock.

ANNONS

Banbrytande illustrationer

Att frångå komplicerade fältbestämningsnycklar och enbart förlita sig på illustrationer bestående av målningar gjorda i fält var ett djärvt grepp när Mossberg och Stenberg utkom med sin första flora 1992. Boken fick namnet Den nordiska floran och mottagandet blev överraskande positivt, närmast överdådigt, och det gällde även i våra nordiska grannländer. Något liknande hade egentligen inte funnits tidigare och för en ny generation naturintresserade blev den standard och kom att markera det slutgiltiga avskedet till forna tiders exercis längs torra tabeller med fokus på esoteriska detaljer vilka, analyserade en efter en, i bästa fall kunde utmynna i dechiffrering av arttillhörighet. Poängen är att den nya boken öppnade dörren på glänt till Floras rike för en bredare allmänhet. I naturumgängets moderna historia i Norden är den därmed av stor betydelse.

Brett urval. I den senaste versionen av Nordens flora räknas även förrymda parkväxter in.
Brett urval. I den senaste versionen av Nordens flora räknas även förrymda parkväxter in. Bild: Bo Mossberg

Evolutionen av Mossbergs och Stenbergs flora gick vidare och för femton år sedan utkom en revision betitlad Den nya nordiska floran. Den hade lagt på sig en hel del jämfört med sin föregångare och medan många gladdes åt läckra illustrationer av hundratals nya arter, var andra mer klentrogna för att inte säga skeptiska till expansionen. Skälet till att boken blivit väsentligt omfångsrikare var nämligen att diverse parkrymlingar och exotiska kulturväxter – tagetes till exempel – tagit klivet in bland alla nordiska arter. Istället för att skilja på ursprungliga och inplanterade växter, vilket i många fall förutsätter en inte obetydlig insatthet, räknades de flesta som kunde sägas klara sig på egen hand.

ANNONS

LÄS MER:Så blev naturen en lekplats

När den senaste inkarnationen i form av Nordens flora med en duns landar på mitt bord anar jag inledningsvis oråd då omslaget pryds av en praktfull blommande rosenskära, en växt som hör hemma i Arizona. Rosenskäran tillhör en grupp växter vilka torde ha smitit från någon plantskolas komposthög eller tipp och lyckats etablera sig på andra sidan staketet. Därmed, argumenterar Bo Mossberg och Lennart Stenberg, bör den räknas som ingående i den nordiska floran – och beredas plats i boken.

Synsättet etablerades alltså redan med den tidigare upplagan vilket gör att jag tar mig igenom boken på ungefär samma sätt som vid läsningen av Svenska Akademiens senaste ordlista; jag nickar åt somligt, tvekar över annat och överraskas över att nyord jag aldrig tidigare hört släppts över bron. Liknelsen är för övrigt dubbel eftersom det inte bara handlar om introduktion av nya växtarter, utan även nya svenska namn. Vad sägs exempelvis om snöflinga och sömntuta, sommarljus och ormöga, vårsköna och timvisare. Det återstår att se om de kommer att överleva vårt nordiska klimat eller tyna bort som sällsynta kvarstående minnen från bortplöjda rabatter och igenväxta parker. Litteraturens trädgårdsmästare torde dock finna åtskilligt som går att bruka. För kultur betyder, som bekant, odling.

ANNONS
Svenska namn. Växterna kommer i en delvis annan ordningsföljd och flera namnändringar, där de latinska, vetenskapliga namnen förefaller ha tagits över av svenska namn.
Svenska namn. Växterna kommer i en delvis annan ordningsföljd och flera namnändringar, där de latinska, vetenskapliga namnen förefaller ha tagits över av svenska namn. Bild: Bo Mossberg

Spegla den biologiska utvecklingen

Skillnaden mellan Nordens flora och dess föregångare handlar om mycket mer än inkorporeringen av exotiska rymlingar. Uppläggets ambition är att på bästa sätt spegla den biologiska evolutionen, vilket fått en räcka med systematiska rockader och taxonomiskt omstuvande till följd. Växterna kommer nu i en delvis annan ordningsföljd i boken och somliga släkten har gått upp i varandra medan nya tillkommit. Egentligen borde det väl inte vara så mycket att orda över, men dilemmat är alla namnändringar. I den linnéanska traditionens anda har vi litat på de latinska, vetenskapliga namnens konstans, nu förefaller den rollen att ha övertagits av svenska namn.

LÄS MER:Botanik som saklighetens poesi

Lyckligtvis är de svenska namnen intakta och den nya floran rymmer – mitt i sin ordkarga saklighet – de allra flesta av de gamla kära släktena från tryar och körvlar, natar och lumrar, vickrar och vedlar, arvar och binglar, molkar och skråpar till förgätmigejer, gullpudror och kattfötter. En randanmärkning är dock att somliga folkliga artnamn förbigås: mjölkört borde förstås få heta rallarros och psalmbär är kulturhistoriskt intressantare än blåhallon. Till nästa upplaga får man önska att åtminstone synonymer anges.

Såväl Bo Mossbergs illustrationer som Lennart Stenbergs text är av synnerligen hög kvalité. Målningarna är inga färgsprakande skolplanscher med onaturligt böjda grenar och skaft, utan sakliga illustrationer med återhållen färgmättnad och kontrast vilket förmedlar en stark förnimmelse av autenticitet. Den känslan förstärks ytterligare av alla små vinjetter av tun och ängen, fjällhedar och sjöstränder vilka visar passande växtplatser.

ANNONS
Hög kvalitet. Målningarna är inga färgmättade skolplanscher utan sakliga illustrationer med åthållen färgmättnad.
Hög kvalitet. Målningarna är inga färgmättade skolplanscher utan sakliga illustrationer med åthållen färgmättnad. Bild: Bo Mossberg

Nytt med Nordens flora är också en hedervärd ambition att antyda den märkliga mångfalden hos björnbär, daggkåpor och hökfibblor. I verkligheten handlar det om tusentals olika arter bara i vårt land, men att lyfta fram dem alla låter sig omöjligt göras bland annat eftersom ingen vet hur många det egentligen handlar om. De tre släktena är apomiktiska, de förökar sig alltså asexuellt vilket bland annat resulterat i mängder med genetiskt distinkta småarter. Under lång tid antogs tillvägagångssättet vara en evolutionär återvändsgränd och därför tämligen ointressant. Nu vet vi emellertid att växterna stundom kan byta reproduktionssätt. Därigenom skapas ytterligare intrikata artkomplex samtidigt som förmågan att erövra nya livsmiljöer förfinas. Kunskapen om arterna är därför inte bara relaterad till vad som är, utan även till vad som var och vad som kommer att bli.

LÄS MER:Smarta fåglar väcker frågor om etik

ANNONS