Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Sami Yousri, Katarina Giotas och Karl Rombo som Salvius, Drottning Kristina och Karl X Gustav.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nyskriven opera

    I lördags var det urpremiär för operan Magnus Gabriel på Läckö slott. Magnus Haglund var där och konstaterar att operan skildrar en maktproblematik som den svenska musikdramatiken är djupt inbegripen i.
    Daniel Börtz nya opera Magnus Gabriel skildrar en serie maktfrågor i det svenska 1600-talet. Men den fångar också mer samtida konflikter, som bland annat berör den svenska modernismen.
    Vad handlar Daniel Börtz nya opera Magnus Gabriel om? En dum och onödig fråga kan tyckas, eftersom verket naturligtvis är en berättelse om den omstridde greven, riksmarskalken och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686). En opera om svensk 1600-talshistoria med andra ord, med några av de mest kända gestalterna passerandes revy. Förutom den berömde greven också bland andra drottning Kristina, kung Karl X Gustav och Olof Rudbeck, mannen bakom den svenska versionen av Atlantismyten.

    Börtz och librettist Iwar Bergkwist har originellt nog valt att berätta historien baklänges, med början i de sista utblottade åren på det uppländska slottet Wenngarn, efter att Karl XI:s revision tvingat Magnus Gabriel att överlämna alla sina övriga slott och egendomar.
    Sedan får publiken vandra successivt tillbaka, genom drömscener och olika maktkonflikter, några av dem dessutom platsspecifikt förankrade i den miljö där operan får sitt uruppförande, Läckö slott.
    Här finns definitivt material för en laddad skildring av maktens lockelser och fallgropar och det börjar lovande med ett oväntat lyriskt anslag i musiken, bland annat med en klarinettinsats som i sin drömska svängning påminner om klarinettens roll i Stenhammars Serenad.
    Librettotexten talar, i prologen, om det obeständiga i livet, "det sägs ju att svalorna tillbringar vintrarna på botten".
    Regissören Elisabet Ljungar tycks dock tämligen ointresserad av dessa drömspelsnivåer i verket, och satsar istället på en expressionistisk spelstil som alltför ofta hamnar i överspel. För att inte säga dålig teater. Idén att låta några av gestalterna, bland andra Adler Salvius, framträda som marionettdockor med ryckiga rörelser, som om de vore styrda av en högre, hypnotiserande makt, har givetvis stöd i librettotexten. Men det kräver en betydligt mer raffinerad plastik för att bli övertygande.

    Nu finns det förstås dramaturgiska problem med att låta alltihop gå baklänges. Det som har hänt har ju, i nästa scen, inte hänt. Alltså borde det som går inåt egentligen gå utåt och vice versa.
    Det säger sig självt att det inte är helt lätt att göra effektiv och gripande teater av ett sådant upplägg. Några av sångarna gör dock starka insatser i sina "föryngringsprocesser", framförallt Andreas Landin som Magnus Gabriel, Katarina Giotas som Kristina och Monica Danielson som Ebba Brahe. Den sistnämnda har, som nästan alltid när hon uppträder, en imponerande musikalisk precision och låter sin rollgestalt bli tydlig genom det som sker i de klangliga förloppen, i stället för att satsa på en mer yvig gestik.Föreställningen som helhet skulle ha vunnit på ett liknande förhållningssätt.
    Men lyssna på musiken, den berättar, på ett fascinerande ambivalent vis, om det svenska musiksamhällets komplicerade förhållande till modernismen. Det som sker när tonerna successivt vandrar tillbaka i tiden är att musiken blir allt varmare, öppnare och mer kammarmusikaliskt transparent. Samtidigt behåller den, verket igenom, sin förankring i ett slags behärskad och lyrisk tolvton. Därtill är musiken fantastiskt fint framförd av orkestern under Simon Phipps noggranna och lyhörda ledning.
    När den når fram till utgångspunkten, det vill säga verkets slut, är det som om musiken stod vid en punkt där modernismen tar sin början, och eventuellt också skulle kunnat ha tagit en annan väg.
    Bland samtida svenska tonsättare är ju Daniel Börtz den som bäst och mest troget förvaltar arvet efter Måndagsgruppen. Man kan beskriva honom, om inte som formalist, så i alla fall som en musikens ödmjuke tjänare. Det är som om Hindemiths formlära fortfarande fanns där som kompositionsmässigt lod.
    Därför kan man säga att Magnus Gabriel är en berättelse om hur musiken söker sig ut i världen för att hitta kunskap och bildningsförankring, samtidigt som den försöker bevara sin egenart. Det hela blir ett spel om förhållandet mellan svenska och utländska maktintressen och i den bemärkelsen ett oväntat politiskt verk: Vem är det egentligen som bestämmer hur musiken skall låta och hur konsten skall se ut?
    Det är inte alldeles solklart vem som vinner och tar hem spelet, men det som gör just detta verk intressant är att det trots allt försöker gestalta en maktproblematik som den svenska musikdramatiken är djupt inbegripen i. Det är kanske till och med så att musiken berättar mer än den egentligen har för avsikt att göra?

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.