Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Utställningen Młoda Polska på Göteborgs konstmuseum förhöll sig inte till diskussionen om nationalism. Bild: Wilczyński Krzysztof

Nya rum för konst i Göteborg

Sara Arvidson ser tillbaka på ett konstår som präglades av oro inför riksdagsvalet. Och en nytändning för gallerier och mindre konsthallar i staden.

Förra årets avgörande händelse i och utanför konstvärlden var #metoo. I år har det varit relativt tyst om denna rörelse som kom att liknas vid en revolution. ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault fick emellertid sitt straff: han fälldes för två våldtäkter. Under flera decennier hade han duperat och hotat människor till tystnad. Att han faktiskt kunde dömas för sina sexuella överträdelser kom antagligen som en chock för både honom och hans närmaste krets.

LÄS MER: Ola Åstrand undersöker manlig hysteri

Ola Åstrands retrospektiva och självrannsakande utställning Male Hysteria! på konsthallen i Trollhättan var en av få utställningar som reflekterade över den manliga dominansen. I en text förkunnande han den manliga karikatyren som kontrollerande och maktfullkomlig, och menade modigt nog att hans eget konstnärskap var ett slags exempel på detta mönster. Utställningens verk präglades av en pojkig upprorslusta, vilken Åstrand nu blickade tillbaka på med stor skepsis. Hans provokationer var kanske inte så subversiva som han en gång hade trott – de bekräftade snarare en tradition. Att vara en machoman bland andra machomän är knappast nydanande eller riskabelt; det är bara tryggt.

Male Hysteria! på Trollhättans konsthall av Ola Åström.. Bild: Stefan Bennhage

Under större delen av året har riksdagsvalet kastat en mörk skugga över konstvärlden. Den utdragna processen har fördjupat oron för SD:s eventuella inflytande på kulturen och öppenheten i samhället. En grupputställning som reflekterade över det samtida politiska klimatet och hade vernissage strax innan valet var Ingen rök utan eld. Shout Fire! på Röda Stens konsthall. Den var lite kraftlös, trots den expressiva titeln, fast ändå behövlig med tanke på det tryckande hotet som konsten lever under idag.

LÄS MER: Brist på eld och energi i Shout fire!

Om den politiska medvetenheten var påtaglig på Röda Stens konsthall är den däremot helt frånvarande i Göteborgs konstmuseums pågående utställning Młoda Polska. Här presenteras ”nationalklenoder”från Polens så kallade guldålder som ägde rum kring sekelskiftet 1900. Dessa målningar kommer bland annat från Nationalmuseet i Warszawa. Jag har inget att invända mot verken i sig – de är sevärda, spännande och tidstypiska. Problemet är att arrangörerna inte alls har begrundat Polens högerextrema regim och vilken inverkan den har haft på samtidskonsten och tillvaron i landet – det är minst sagt märkligt. I den tjocka katalogen står det ingenting om detta. Jag tror inte att Göteborgs konstmuseum har strävat efter att skapa en propagandautställning, men med tanke på hur vindarna blåser i såväl Sverige som Polen är denna nationalromantiska utflykt något omdömeslös.

Hammarkullen, 1973. Bilden kan ses på stadsmuseet i utställningen Jobba, leva, bo.. Bild: Jens S Jensen

En välgjord och socialt engagerad utställning som fortfarande kan ses är Jobba, leva bo med bilder av Jens S Jensen på Göteborgs stadsmuseum. Jensens texter och svartvita 70-talsfotografier av människor i Hammarkullen och arbetare på Volvo är många gånger oförglömliga. I detta fall presenteras bilderna inte på något sedvanligt sätt utan har tapetserats på väggarna i mångtaliga rutnät, vilket gör att de påminner om fönster i höga förortshus.

Oscar Muñoz utställning på Hasselblad Center samt Innan vi glömmer på Göteborgs konsthall erbjuder något utöver det vanliga, trots att de först ter sig lågmälda. Utställningarna pågår ett tag till, så tid finns om man inte har hunnit se dem än. De är inte uppenbart lika, men en sak har de gemensamt: de gräver i historiens många lager och framkallar individer som inte längre finns.

Pontus Hammarén tog över Galleri 1 efter paret Pajkull och driver det vidare som Galleri Hammarén.. Bild: Thomas Johansson

Mycket har hänt i Göteborg i år. Ett nytt kommersiellt galleri har öppnat på Erik Dahlbergsgatan: Galleri Hammarén. En del av de representerade konstnärerna känns igen från det nedlagda Galleri 1:s program, men nya namn har också tillkommit. På Galleri Thomassen, som likaså är kommersiellt och har funnits en längre tid, såg jag nyligen den suggestiva utställningen En dålig måne reser sig. Den innehöll konst som var överraskande i sammanhanget och fick mig ur balans. Jag syftar främst på Anna-Karin Rasmussons obehagliga videoverk Trösterskan, som presenterades i ett rum täckt av plastpresenningar. Videon var fylld med tårar och blod och anspelade på den psykiska störningen Münchhausen by proxy.

LÄS MER: Museichef tar över anrikt galleri

Göteborg är och förblir dock de konstnärsdrivna galleriernas stad. För ett par veckor sedan besökte jag Doma:s nyinvigda lokal på Kastellgatan, där Elin Elfströms utställning Dolorosa svisades i NSFW:s regi. Elfströms små målningar på glas som föreställde olika kändisar, till exempel Lindsay Lohan, var lika sköra som effektiva. Konstnären har använt sig av paparazzifotografier som förlagor och de avbildade kvinnorna såg följaktligen plågade ut, likt madonnor ur den kristna mytologin. Nyöppnade Galleri Cora Hillebrand i Gårda har under hösten producerat flera ambitiösa utställningar, bland annat Simon Rydéns associativa I’ll be your mirror. Ytterligare ett utställningsrum som har öppnat 2018 är FG2: ett intressant initiativ som satsar på fotobaserad konst. Därtill kan ICIA:s nystartade verksamhet på Ringön nämnas.

Det verkar för närvarande inte finnas någon gräns för konstengagemanget.

Att vi skulle lida brist på konst i Göteborg verkar nu mest te sig som en myt, i alla fall om man beaktar det senaste årets tilldragelser.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.