Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Gloria Gervitz. Bild: Kevin M. Connors

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nya migrationer i 40 år gammal dikt

Gloria Gervitz skriver kontinuerligt på och om sin långdikt Migrationer, ett verk som åldras och utvecklas med författaren själv. Mikaela Blomqvist har läst den senaste versionen men har invändningar mot översättningen.

I poesi är bindeord som bekant frivilliga. Ändå återkommer ordet och gång på gång i den senaste versionen av den mexikanska poeten Gloria Gervitz långdikt Migrationer. Men så kan också just detta och sägas vara grunden för hela verket: Gervitz har skrivit på Migrationer i över 40 år, med ständiga tillägg och omskrivningar. Dikten översattes till svenska första gången 2009 av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson. Sedan dess har den kommit ut i en ny version där Gervtiz har skrivit ytterligare cirka 120 sidor, stuvat om bland de gamla och tagit bort såväl den tidigare indelningen i sviter som alla versaler och skiljetecken.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Mångförgrenad dikt

Kvar är en fragmentarisk, flödande dikt som rör sig mellan minne och glömska via ett släktled bestående enbart av kvinnor, filtrerat genom ett föränderligt men beständigt jag. Där dikten tidigare har rört sig från en ömsom lokalt mexikansk, ömsom judiskt, liturgiskt färgad åkallan och åminnelse av mödrar och anmödrar mot ett mer ensamt men också mer splittrat och tystnade jag knyts släktbanden åter tätare i den nya versionen.

Den döda modern

I några av dess vackraste och mest smärtsamma avsnitt får den döda modern tjäna som den fond mot vilken rädslan inför det egna åldrandet och den egna förestående döden vecklar ut sig. Kvinnan är på en gång dömd att migrera och inte migrera ur sig själv: instängd i sin egen kropp, framfödande nästa generation, oundviklig dotter till den förra. På flykt undan sin mor låter Gervitz jaget finna livmodern i sig och konstatera: "och denna mor är jag".

Om nyversionen av Migrationer är än mer vindlande underbar än den förra lämnar Hanna Nordenhöks översättning en del att önska. Att översätta poesi som i hög grad bygger på ljudklanger är förstås ett omöjligt uppdrag. Men där Gervitz gärna upprepar ett och samma ord i en vers använder Nordenhök i sin översättning ofta synonymer. I original är ben, armar och kön alla öppna medan benen på svenska är särade och armarna (helt utan orsak!) är utslagna. Tik översätts omväxlande som hynda och djurhona, förlåtelse dubbleras genom nåd.

Den ledsamt absurda minnesbilden av den åldrade modern som klär sig i omaka skor mynnar hos Gervitz ut i hamrande ordvrängningar: "y la desolada desoladísima desolación". Hos Nordenhök blir strofen till det platt humorlösa "övergivenheten, den hjärtslitande övergivenheten", istället för säg, "och den sorgset sorgliga sorgen". Än värre är förstås direkta fel som att en näthinnan som lossnar i översättningen blivit till en giftfjäril som lyfter i en vers som handlar om att inte kunna se.

LÄS MER: Envist munter dagbok om sjukdom

Och så är det då alla dessa och som Nordenhök i stor utsträckning verkar ha skalat bort. I sitt personligt färgade efterord anmärker Gabriel Itkes-Sznap att kaddish, den judiska bön som återkommer i Migrationer, binds samman just av ordet och. Som sagt behövs inte bindeord i poesi. Men det är ju främst i poesi som även mycket små ord kan ha en stor betydelse, inte minst för rytmen. Den som tvivlar på det rekommenderas att lyssna till Gervitz egna mässande recitationer av Migrationer.

Film

Gloria Gervitz

Migrationer 1976-2018

Översättning av Hanna Nordenhök

Rámus

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.