Nyårsvaka

I detta enkla hus

är pipröken en tjock, blå dimma.

Mot fönsterluckorna slår storm i nattens timma;

en tapper lampa ger mig ännu ljus.

–

Det röda vinet glöder än för mig

i glaset som bär kaiserns bild;

ett stilla vin – dess smak så mild –

i glaset drömmer jag – vad speglar sig?

–

De fyra långa åren.

Man måste ständigt huka, ständigt buga

och tiga, svälja ned och ljuga.

Då människan var materiel för militären.

–

Det är förbi.

Vad har åt oss förblivit?

Var finns det Tyskland, som vi evig kärlek givit?

Till vilken nytta allt trakasseri?

–

Alls ingen, svarar jag.

Min pipa knastrar när jag tar ett bloss –

vad har man inte bett och gnuggat in i oss –

en domens dag!

–

Vem gav oss denna olycksgåva?

Monokelbäraren, gulaschbaronen,

borgarlammet, karriärspersonen –

ni verkar sova.

–

Idag är dags att vakna!

Vi bar vårt kors och de bar sina ordnar –

vi vet hur slag och sparkar hårdnar:

soldatfan, drunkna!

–

Ni minns nog vad som sas?

Vad såna gamla sjöngo får ni aldrig glömma!

Men jag vill nu för er bland minnen tömma

mitt fulla glas –!

Översättning: Malte Persson

Kurt Tucholsky

kultur@gp.se