Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

stream-binary
Emanuel Karlsten. Bild: Jonas Lindstedt

Nu måste journalisterna lära sig krishantering

I kväll sänds Uppdrag gransknings program hur medierna hanterade våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen. Programmet är intressant och lite märkligt, men mest fascinerande är vad det föregåtts av.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I månader har det i realtid gått att följa Uppdrag granskning-redaktionens arbete, filtrerat genom reportagets huvudperson; Cissi Wallin. Det var hon som hängde ut Fredrik Virtanen som sin våldtäktsman – en berättelse som innebar ett slags “skotten i Sarajevo” för den enorma revolution som #Metoo varit i Sverige. Wallin har berättat hur redaktionen sökt henne för intervju, hur hon stundtals upplevt det som hotfullt, att de sagt att “du kommer ångra dig” om hon inte ställer upp. Till slut ger Cissi Wallin efter. I fredags, en knapp vecka innan reportagets publicering, intervjuas hon av reportern Lina Makboul.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Wallin tar med sig en egen kamera för att dokumentera mötet. Hon får se 15 minuter av reportaget och intervjuas sedan i ytterligare 13 minuter. Eller egentligen är det sex minuter, för då är Uppdrag granskning klara. Först när Wallin själv undrar om de inte ska fråga henne om de komprometterande uppgifter som lyfts fram (som hennes “fniss” när hon berättar om övergreppet för en kompis) förlängs intervjun med sju minuter. Suckande slår Lina Makboul sig åter ner för att ställa de begärda frågorna. Märkbart irriterad undrar hon om Wallins ifrågasättanden av reportaget, blir irriterad när Wallin svarar på dem, varnar, “jag spelar inte det här spelet”. Till slut ställer Makboul den begärda frågan om fnisset, men avbryter igen en stund in. Lika irriterad är Makboul efter svaret, signalerar att hon vill avbryta och muttrar “du har ju inte sett reportaget”.

Direkt efter intervjun publicerar Wallin en oklippt version på Facebook. Bland de som ser den – i skrivande stund har den 340 000 visningar – reageras det på Makbouls ton. Ganska unisont vänds kritiken mot Uppdrag granskning och deras uppträdande. Hur kan de behandla ett (åtminstone påstått) våldtäktsoffer som om det var en kriminell? Reaktionerna blir starka.

Händelsen är ett i raden av exempel på nya, omvända maktförhållande mellan journalister och allmänhet. Där journalister nästan aldrig tidigare har behövt försvara sig eller sin arbetsprocess eftersom de inte är klara: “Vänta tills publiceringen!”

Det kan såklart vara rätt i sak. Precis som det kan vara rätt i sak för Makboul att vara rasande på Wallin. Makboul har rimligtvis känt sig både utsatt, uthängd och förföljd av Wallin och hennes sympatisörer. Men det är nästan komiskt att Uppdrag granskning inte ser att det är exakt den händelsekedja deras reportage vanligtvis innebär för andra företag eller makthavare. Förstår de inte att de nu också är makthavare – på andra villkor? Att deras granskningar – även innan publicering – skapar reaktioner som behöver hanteras utan att bli defensiv?

Inget av det här innebär att journalister ska sluta granska, men det innebär att en kompetens som tidigare aldrig behövts måste tillföras: kriskommunikation. Idag sammanfattas den med “vänta, vi är inte klara än”, men sådana argument har redaktioner aldrig godkänt när det gäller andra makthavare. Allmänheten har ju alltid förtjänat transparenta och direkt svar – nu!

Det är på tiden att även Uppdrag granskning börjar orientera sig i denna nya värld. Det är inte bara en fråga om deras, utan också journalistikens förtroende.

Mest läst