Det räcker att se den kinesiska konstnären och aktivisten Ai Weiweis Instagram-flöde för att få en bättre insyn i flyktingarnas väg genom Europa än vad någon UNHRC-kanal kan erbjuda. Konstnären stängde sin utställning Ruptures i Köpenhamn i protest mot Danmarks förslag om att beslagta asylsökandes tillhörigheter. Sedan lade han sig på stranden. På mage med huvudet i vattenbrynet, rakt ner i sanden. Hans egen kopia av den berömda bilden på treårige Alan Kurdi, när han spolats upp på stranden i turkiska Bodrum.
Just nu blir flyktingarnas färd mot ett säkert Europa konst på många håll i världen. I konsthallen, på teatern, i gallerierna, i biosalen, i det offentliga rummet. Ja, till och med på societetsgalorna har fragment av det som varje natt händer på Medelhavet tagit sig in. Frågan är om konstvärlden någonsin tolkat samtiden så här brett och simultant?
När filmfestivalen i Berlin hölls i den tyska huvudstaden för ett par veckor sedan skiftade plötsligt det berömda och enorma Konzerthaus färg. Ai Weiwei hade klätt hallen i 14 000 knallorange flytvästar. En replika av stränderna i Skala Sikaminias på Lesbos där volonärarbetare bundit fast flytvästarna kring träd för att signalera till båtar på väg mot den grekiska ön.
Flytvästarna kom från just Lesbos, precis som den gummibåt som placerats ut vid entrén till konserthuset. Budskapet: Safe Passage, säkra överfarter. Inne i Konzerthaus salar satt samtliga gäster på Cinema for Peaces prisutdelning insvepta i de där guldskimrande så kallade rymdfiltarna vi är vana att se om små frusna flyktingbarn på Lesbos stränder. Filmstjärnan Charlize Theron och Pussy Riot-medlemmen Nadya Tolokonnikova var några av de som syntes på virala selfies i konstnärens kupp.
Vackert och mäktigt eller bara märkligt och osmakligt att lyfta in den makabra estetiken till kulturelitens party?
Obscent, twittrade Berlins kultursenator Tim Renner om projektet.
I England arbetar konstnären Arabella Dorman på en liknande installation i det offentliga rummet. The wave ska bli en enorm våg av flytvästar från den grekiska ö-världen. Förra året ställde hon ut övergivna gummibåtar och använda flytvästar från Lesbos i kyrkan St James Piccadilly i London. En båt svävar, eller kanske faller, upp och ned i från taket.
En liknande spöklik och vacker känsla finns i undervattensvärlden som skulptören Jason deCaires Taylor placerat i Atlanten utanför Lanzarote. The raft of Lampedusa är en serie skulpturer av människor i naturlig storlek nedsänkt i det turkosblå vattnet. En gummibåt med passagerare finns där på havets botten och tanken är att koraller ska bygga in dem i miljön så småningom.
Den tyska performancekonstnären Mia Florentine Weiss har gjort flera projekt om flykten över Egeiska havet. Senast hennes film The Pegasus Project där en häst med vingar av övergivna leksaker följer flyktingbarnens ekon från Syriska gränsen, genom Turkiet, över havet och genom Europa till Tyskland.
Banksy har gjort ett verk i Knightsbridge mittemot den franska ambassaden i London, som protesterar mot hur polisen använt tårgas mot flyktingar i The Jungle i Calais.
Bilderna av den svåra flykten är bilden av samtiden. De kraftiga signalfärgerna på scenerna från det Egeiska havet har etsat sig fast som minnet av 2015/2016: Båtarna, flytvästarna, de döda barnen på stränderna… De börjar bli ikoniska - symbolisera någonting mycket mer än just det vi ser. Och det är inte bara på grund av sitt starka innehåll och karakteristiska färger och ljus.
Utan för att bilderna genom konsten sprids, laddas och upprepas igen och igen. Medan skeendet de kommenterar fortfarande pågår. Även i Sverige.
DEN 19 mars har konstkollektivet Snö premiär för en föreställning där Caroline Andréason och Jonas Fröberg utforskar vad som finns i begreppet flykt på scen – den personliga flykten och den som pågår i världen. ”Flykt” spelas i Matteuskyrkan i Majorna och längre norr ut, på Bohusläns museum i Uddevalla, pågår just nu en fotoutställning med samma namn.
Fotografen Anders Hansson säger själv om sina bilder ”Är det något som är mänskligt så är det viljan att överleva och skapa sig ett bättre liv; en vilja så stark att människor väljer att tränga ihop sig i gamla fiskebåtar och gummibåtar för att korsa Medelhavet på väg till Europa, med en GPS som enda kapten”.
På Stadsteatern i Stockholm spelas fram till den 29 mars den nyskriva pjäsen Lampedusa som handlar om Europas stängda gränser. Där tvingas en före detta fiskare jobba för kustbevakningen med att plocka upp kroppar ur Medelhavet.
I konsten i flyktingbåtarnas kölvatten tolkas samtiden i realtid utan historiskt motstycke. Till och med modevärlden verkar behandla den brännande politiska frågan. Kanske är det betraktarens blick som inte längre behöver hela sammanhanget för att se budskapet.
Men när chefsdesignern Jeremy Scott poserade nyligen tillsammans med en av modellerna efter Moschinos visning, hon klädd i en knallorange puffig jacka. Då regerar jag snabbt. Flytvästorange!. I mitt huvud har någon skrivit ett #safepassage där också men när jag tittar igen är det den vanliga loggan.
