Novellen som en utbyggd gåta är en vanlig definition på genren. En relativt kort text som bygger upp en fråga, eller en förväntan hos läsaren, som sedan upplöses på slutraderna. Eller ersätts av en ny gåta, ett svindlande tomrum som läsaren själv får fylla i. Men sentida noveller verkar snarast utvecklas till stämningsstycken, inte sällan med en känsla av obehag, det obestämt kusliga. Hotet kanske, kanske inte, realiseras på slutraderna.
Brittiska Hilary Mantel excellerar i den konsten, i sin kontroversiella novellsamling Mordet på Margaret Thatcher, som utkom på svenska tidigare i höst. Det är svårt att exakt sätta fingret på obehaget.
Det kan, som i novellen Komma, bara handla om klassorättvisa. Mantel är en uttalad vänsterförfattare, kanske en anledning till att hennes samling behandlades ganska njuggt i svenska borgerliga medier. Det kan handla om något så vardagligt som en författare (Mantel själv) ute på uppläsningsturné som råkar ut för mardrömslika situationer.
Ibland förklaras obehaget med sjukdom, ibland får novellen den klassiska upplösningen med en snärtig händelse som lägger alla fakta på bordet. Författaren agerar som en moralisk gud ur teatermaskineriet och ger berättelsens skurkar vad de förtjänar.
I titelnovellen, och i novellen Vinterresa som handlar om dödandet av ett barn, byggs förväntan upp som i en spänningsroman. Samma modell använder Gillian Flynn, känd för världssuccén Gone Girl, i sin relativt långa novell En sån som du (Bonniers). Flynns novell om en kvinna med tvivelaktigt rykte i händerna på en överklassfamilj med psykopatidrag är genrelitteratur utan finess. Men den är effektivt berättad och den har fördelen att lämna läsaren med gåtan öppen.
När det gäller genrelitteratur och noveller har novellen den absoluta fördelen att författaren tvingas koncentrera texten, läsaren slipper 300 sidor redundans och ovidkommande pladder, så som oftast är fallet i vanliga bestselleristiska deckare. Novellen som motmedicin mot grafomani är en av dess stora fördelar.
Trots långt över hundra år på nacken måste novellen fortfarande ofta motivera sitt existensberättigande, fastän Alice Munro fick Nobelpriset. Fortfarande går det att se en förhandsattityd som ungefär går ut på att det är bra trots att det ”bara” är noveller. Snarare borde det vara omvänt: romanen (för att inte tala om autofiktionen!) borde få bevisa sin kvalitet i förhållande till antalet (för-)brukade ord.
Och nu verkar novellkonsten dessutom ha frigjort sig och lösgjort sina egna genremässiga bojor. Finsk-irakiske Hassan Blasim har äntligen kommit ut på svenska, med ett urval ur flera samlingar som på ett strålande sätt inte bara skildrar flykting- och krigserfarenheter från Mellanöstern utan framför allt utvidgar definitionen på vad en novell kan och bör vara.
Novellernas gåtor blir bara så mycket bättre med en dos latinamerikansk magisk realism och moderniserad arabisk sagotradition, under överinseende av Kafkas absurdism. Roberto Bolãno är en annan novellmästare (vars samling Telefonsamtal också givits ut på svenska i höst) som kan dyka upp i associationernas utmarker.
Apropå nyskapande novellkonst så har Alejandro Leiva Wengers Till vår ära kommit i nyutgåva under året, och det kan konstateras att den fortfarande, 14 år efter debuten, känns som en novellsamling bortom det ordinära. Min egen favorit när det gäller förnyelse av novellkonsten är annars amerikanska Lydia Davis. Hennes samling Can’t and won’t har kommit på svenska (Etta förlag) med den obegripligt långa och otympliga titeln Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare.
Just det korta formatet är ett av Davis många sätt att omvandla novellgenren. Fler av hennes texter borde nog kallas prosadikter, men varför inte kalla dem noveller och låta genretyranniet fara. Davis bygger gärna en historia som ett filosofiskt och/eller pedagogiskt exempel, som en lärosats om vardagslivets absurditeter. Absurdismen smyger sig in även i den för Davis ovanligt långa sorgetexten om en systers förtidiga död.
Eventualitet ställs mot nödvändighet ur händelsernas perspektiv. Ur personlighetsperspektivet handlar det inte sällan om beslutsångest, eller om gnäll över små förtretligheter, som de många ytterst artiga kundbrev med klagomål till hotellägare, eller tillverkare av frysta ärtor, som återkommer samlingen igenom. Pedanteri är ett ofta återkommande stämningsläge.
Mera abstrakt språkfilosofisk är den novell som beskriver hur ljud som uppstår vid kontakt med köksredskap tycks bilda ord: yta mot yta bildar konsonanter, medan vokalerna bildas av föremålens resonans. Lika rolig är en lång katalog över vad Davis vill och inte vill läsa i Times Literary Supplement: att Raymond Queneaus Stilövningar återfinns bland det läsvärda är ingen överraskning. Det finns ett påtagligt släktskap mellan Davis och den surrealistiske humoristen. Att hon avfärdar metaforisk poesi är heller ingen överraskning.
Novelltextens koncentrat kan förstås utnyttjas som en övning i det bokstavligt meningslösa, men även Davis extremkorta texter har en poäng, någonstans, om det så bara är i läsarens förmåga att fylla i vad som saknas: ”I alla dessa år har jag trott att jag är fil.dr. Men jag är inte fil.dr.” Anekdotens mekanik upplöses, samtidigt som en annan form av poängdrivet berättande tar vid.
Många av texterna är drömfragment, både från författarens egna drömmar, och hennes vänners (attributeringen är mycket noga angiven, inte går det an att stjäla folks drömmar hur som helst). Med källhänvisning lånar Davis också ur Gustave Flauberts brev till olika vänner: hon klipper och klistrar och utvinner små noveller ur naturalismfaderns privatliv. Flauberts lärdomar om den unika synvinkeln, om hur en händelse bör skildras inte som en helhetsmålning utan just ur en specifik synvinkel, verkar hon har tagit på största allvar.
Den kanske bästa novellen handlar om en flock kor, som betar på en äng utanför berättarjagets hus. Det är ultrarealism och ren och skär konkretism, korna är kor och inget annat, iakttagelsen, synvinkeln, sker på kornas villkor, även om berättaren reflekterar över sina egna föreställningar om kolivets behag och obehag.
Typiskt för Davis är hur hon tar ordet synvinkel på konkret allvar och beskriver hur geometriskt olika korna ser ut, när de står, går eller ligger och idisslar, ur olika vinklar. Ett annat Flaubertcitat har hon också tagit till sig: ”Åh vi författare kan tycka att vi hittar på för mycket – men verkligheten är värre hela tiden”. Hilary Mantel skulle förmodligen också skriva under på det.
Motmedicin. Novellen som motmedicin mot grafomani är en av dess stora fördelar, skriver Björn Gunnarsson som läst noveller av Hassan Blasim, Gillian Flynn, Lydia Davis, Hilary Mantel, Alejandro Leiva Wenger och Roberto Bolãno.
Läs också: Brent Schlender och Rick Tetzeli | Att bli Steve Jobs
Björn Gunnarsson konstaterar att det fortfarande finns en förhandsattityd gentemot novellgenren som ungefär går ut på att det är bra trots att det ”bara” är noveller. Snarare borde det vara omvänt: romanen borde få bevisa sin kvalitet i förhållande till antalet (för-)brukade ord.
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Brent Schlenders och Rick Tetzelis biografi Att bli Steve Jobs.
