"Norrmän tål inte kritik från Sverige"

Segerstedtseminariet i oktober visade ännu en gång att norrmän inte tål kritik. Åtminstone inte om kritiken kommer från svenskar.

LÄS MER:Den humanitära stormaktstiden är inte över

Det hjälper inte att Norge skickar sina bästa kvinnor och män till Sverige för att minnas antinazisten Torgny Segerstedt: Mindervärdighetskomplexet har blivit så kodat in i det norska sättet att vara att även mediefolk och akademiker reagerar emotionellt om svenskar påpekar en "blåbrun konsensus där samarbete med populistiska partier blivit till normalitet", så som GP:s Björn Werner gjorde.

LÄS MER:Idén om åsiktskorridoren lever kvar i Norge

Norsk yttrandefrihet ska nämligen användas för att definiera minoriteter, inte för att minoriteter och utlänningar ska få svara. Den norska känsligheten visar sig hos en kränkt seminariedeltagare, Anki Gerhardsen, som nu ber norsk press att tala med en röst: "Kära norska redaktörer: Låt oss aldrig blir som Sverige!"

Hon får stort stöd från norrmän på sociala medier. Begreppet "svenska förhållanden" har nämligen blivit Norges mest använda skällsord. Hittills i år har "svenska förhållanden" använts över 1 100 gånger i medierna, och av norsk polis, för att beskriva ett land som är våldsamt, utan yttrandefrihet och fullt av "no-go-zoner".

Norrmän är också särskilt konsensussökande. Forskning, utförd i 33 länder och publicerad i tidskriften Science, visar att Norge ligger i Europatoppen när det gäller krav på sociala normer. Globalt hamnar Norge i den översta kategorin för konformitet, tillsammans med Pakistan och Malaysia. I den motsatta änden finner vi Nederländerna och Brasilien – där invånarna har störst acceptans för olika sätt att leva på.

LÄS MER:Inger Merete Hobbelstad: Stämpla inte norrmän som fascister

I det puritanska Norge är det sociala straffet hårt om man bryter konformitetskraven: Antingen utdefinieras man, förföljs av exmilitär och måste flytta till Sverige, som sälfångstinspektören Odd F Lindberg. Eller också utsätts man för hatkampanjer och dödshot, som poeten Sumaya Jirde Ali (20). Sociologen Halvor Fosli blev folkhjälte på den miljardstödda webbsajten Resett då han kallade Ali en "gäst". Alltså en som inte har rätt att kritisera "världlandet", där Fremskrittspartiets (Frp) vice ordförande Sylvi Listhaug beskrivs som den "främsta representanten" för "de infödda".

I Norge handlar allt om att hålla sig inom den norska "åsiktskorridoren".

Därför stödde Stortinget i år Frp:s förslag att göra Asle Toje, tidigare fremskrittspartist till en av fem medlemmar i Nobelkommittén. Även om Toje anmälde meningsskiljaktighet i en rapport och uttryckte stark oro för att "etniska" (läs: vita) norrmän skulle bli i minoritet.

Därför ber rektorn vid Norges största universitet om att man inte längre använder det internationella fackuttrycket "avkolonialisering" – ordet kan verka stötande. Det samma menar Hanne Skartveit i Norges största tidning, Verdens Gang: "Varför välja ord som aldrig har använts hos oss, men som sätter igång en rad associationer hos folk som gör att de omedelbart hamnar i skyttegravarna?"

På så vis bannlyses debatter om "no-platforming", kulturell appropriering och avkolonisering. Orden tolkas nämligen som "amerikanska", alltså nästan lika illa som om de var svenska. Enligt Skartveit, som menar att Jimmie Åkesson är den svenska politiker som talar mest "sanning", är det inte längre nödvändigt att diskutera kolonialtid och transatlantisk slavhandel i Norge. Orsak: "Icke västerlänningar" ska också ha koloniserat andra kontinenter. En utbredd uppfattning är att Sverige och Danmark har "koloniserat" Norge.

LÄS MER:Jag förstår att Hobbelstad inte ser sig som blåbrun

Norsk konsensus kan förklara varför det behövs en författare bosatt i Sverige, Marte Michelet, för att avslöja att den norska Hjemmefronten blev varslad på förhand om deportationen av judarna till Auschwitz. Avslöjandet kom i förra veckan, 76 år efteråt. Norska polismän grep norska judar i oktober 1942, något de blev frikända för efter kriget.

Den norska åsiktskorridoren kan förklara att Högsta domstolen, baserat på faktafel, nyligen dömde en samisk renägare till tvångsavveckling. Och att Norge döms för brott mot mänskliga rättigheter för att romska kvinnor fråntas sina barn – flera redan på förlossningen – och för att dessa barn ges till majoritetsnorska familjer.

I Norge bör man nämligen vara upptagen av andras fel, inte Norges. Här gäller lagen bäst för majoriteten. Upplysningstiden fick begränsad levnadstid. Men nationalromantiken lever.

Segerstedtseminariet blev extra polariserat sedan Dagbladets liberala förnuftsröst, John Olav Egeland, inte kunde komma. Istället höll konservativa Janne Haaland Matlary ett extra tal. De flesta norska seminariedeltagarna representerade alltså samma urbana, nationalkonservativa klick – ett Södermalm på speed.

De största norska tidningarna är konservativa och högervridna. De publicerar artiklar där det påstås att norska medier är vänstervridna.

"Norska förhållanden" är den tvärpolitiska majoritetskonformiteten: Under 2017–2018 har både Frp och Socialistisk Venstreparti (SV) accepterat att förbjuda omskärelse av pojkar – i praktiken ett förbud mot judar. Frp hotade Antirasistisk senter med ekonomiska nedskärningar då de i en fotnot nämnde att Sydafrika finansierade partiets valbudget 1973. I höst fick antirasisterna 60 procent mindre i statsbudgeten från Høyre-Frp-regeringen.

Efter den 22 juli 2011 och dråpet på 77 oskyldiga blev det snabbt tabu att nämna att den politiske terroristen Breivik tidigare varit ledare i en lokalavdelning av Frps ungdomsförbund. Kampen mot islamhat och rasism offrades till fördel för nationellt samarbete. Därmed började Høyre att regera med Frp 2013, innan Venstre följde 2018. Nu vill även Kristelig Folkeparti (KrF) regera med Frp – trots löftesbrott, demokratisk kupp och partiledarens klara varning.

Sverige är inte immunt mot intoleransen som nu sköljer över Europa. Tvärt emot står landet på Bannon- och Putinideologernas prioriteringslistor inför Europavalet i maj.

Ständigt fler norrmän har intresse av att Sverige tar in Sverigedemokraterna i regeringen. På så sätt bekräftas det norska projektet. Trots allt var det i Norge, och i Danmark, som den europeiska rörelsen med högerpopulistiska partier startade 1972-1973.

Ännu är det möjligt att stå emot den norska smittan. Men det blir ständigt svårare.

Översättning: Ulla Sundström

Dag Herbjørnsrud