Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Motsättningarna mellan centrum och periferi har länge varit ett centralt tema i norsk politik. Det är en av anledningarna till att Sverige och Norge skiljer sig så åt, enligt Kjetil Wiedswang. På bild: Geirangerfjorden. Bild: Marianne Lövland

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Norge – ett ruttet land?

    Sverige fick pengasedlar och porr. Norge fick Peter Dass. Geografin är den viktigaste anledningen till att vi inte förstår varandra.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Antagligen var det en tabbe. En grupp norska och svenska journalister och akademiker var på seminarium i oktober. När dagen var över gick svenskarna till en bar i Göteborg och beklagade sig över norrmännens avslappnade syn på Sverigedemokraterna. Norrmännen satt kvar på ett hotell i Jonsered och drack vin från pappkartong och jämrade sig över svenskarnas politiska korrekthet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Efter det har vi skrivit artiklar om varandra och upprört varandra ännu mer. Men hade vi hamnat på samma bar den kvällen hade vi nog snabbt kommit fram till att:

    1. Åsiktsskillnaderna i Norge är troligen lika stora som i Sverige och:

    2. Jadå, det finns naturligtvis skillnader, eftersom vi har olika politiska och kulturella traditioner.

    I den norska delegationen gick åsiktsspektrat från Bjørgulv Braanen, mångårig redaktör på den vänsterradikala dagstidningen Klassekampen till Janne Haaland Matlary, professor i statsvetenskap och en tydlig röst i den högra kanten av norsk säkerhetspolitisk debatt. De är sällan överens om något alls.

    LÄS MER: Den humanitära stormaktstiden är inte över

    En som inte var där men som har yttrat sig i efterhand är norrmannen Dag Herbjørnsrud som den 19 november i GP skrev att ”Norrmän inte tål kritik från Sverige”. Det är inte så överraskande, Herbjørnsrud har skrivit ett par böcker och åtskilliga artiklar där han beklagat sig över norrmännens globala inskränkthet.

    Samtidigt finns det förstås skillnader mellan länderna. På ett sätt är den norska åsiktsspännvidden både trängre och bredare än i Sverige. I det norska Stortinget är avstånden mindre än i den svenska riksdagen. Socialistisk Venstreparti ligger till höger om Vänsterpartiet och Fremskrittspartiet till vänster om Sverigedemokraterna. Båda de norska ytterlighetspartierna har suttit i regering – och haft finansministerposten. Sådant är politiskt disciplinerande.

    Men Norge har också en alternativ politisk axel som statsvetaren Stein Rokkan beskrev på 1960-talet: Motsättningarna mellan centrum och periferi är ofta viktigare än höger-vänster-axeln. Norge har sedan mitten av 1800-talet haft en markant ”motkultur” med utgångspunkt i en allians mellan pietistiska lutheraner, nykterhetsrörelsen och anhängare av ”nynorskan”, ett skriftspråk som konstruerades utifrån olika norska dialekter som ett alternativ till danska, som då fortfarande var Norges officiella språk. Denna allians bidrog bland annat till att tvinga igenom ett parlamentariskt styre i Norge 1884, trots starkt motstånd från kung Oscar II. Denna motkultur har försvagats de sista decennierna, men den är fortfarande en integrerad del av det norska politiska systemet. Alla läroböcker i skolan publiceras fortfarande parallellt på nynorska, även om bara tio procent av folket använder sig av det – och i det norska valsystemet är landets utkanter starkt överrepresenterade i det norska stortinget, med långt färre väljare bakom varje mandat.

    LÄS MER: Den svenska oron är etablissemangets oro

    Stad- och land-konflikten som man kunnat se explodera i USA, Storbritannien och Frankrike de senaste åren är alltså redan gamla nyheter i Norge, och därmed också mindre giftig.

    Det finns flera skäl till denna utveckling.

    Norge är långt, smalt och fram tills nyligen mycket fattigare än Sverige. När Norge antog sin grundlag 1814 (den som vi firar den 17:e maj) hann inte delegaterna från Nordnorge fram. Medan Sverige var avancerat nog att trycka Europas första sedlar under 1600-talet var Norge en dansk utmark, där det mest markanta kulturella bidraget (som Hasse och Tage påpekade i Norgevisan från 1968) gjordes av diktarprästen med det klingande namnet Petter Dass.

    Medan svenska motståndare till statskyrkan under 1800-talet bröt sig ut och bildade frikyrkor grundades det, särskilt i Syd- och Västnorge, ett mäktigt nätverk av organisationer för yttre och inre mission. Det blev en del av statskyrkan, med en stark moralkonservativ påverkanskraft. 1907 etablerade de Det teologiske meninghetsfakultet i opposition till den påstått liberala teologiska fakulteten vid universitetet i Oslo. Genom 1900-talet blev detta den viktigaste utbildningsinstitutionen för präster i Norge, något som har präglat både det norska samhället och kulturdebatten.

    LÄS MER: Inger Merete Hobbelstad: Stämpla inte norrmän som fascister

    Det norska Kristelig Folkeparti är en del av denna tendens och skiljer sig därmed tydligt från svenska KD, med sina rötter i pingströrelsen.

    Norge har därför historiskt varit ett mindre liberalt land än våra skandinaviska grannländer. Danmark var det första landet i Europa som legaliserade pornografi 1969, Sverige följde året efter. I Norge hände det aldrig, förrän högsta domstolen 2005 konstaterade att förbudet i och med internet var meningslöst och omdefinierade den existerande lagen.

    En annan skillnad är att den norska nationalismen alltid har legat politiskt åt vänster, eftersom Norge aldrig hade någon reaktionär och militär aristokrati. Vi hade överhuvudtaget ingen adel – och därmed inte den politiska tradition som Sverigedemokraterna springer ur.

    Detta är grunden till norrmännens neurotiska förhållningssätt till EU. ”Det är långt till Oslo, men ännu längre till Bryssel” argumenterade EU-motståndarna med framgång både 1972 och 1994.

    När Norge fick sitt högerpopulistiska parti Fremskrittspartiet i början av 1970-talet var det liberalt, med ett marginellt intresse för invandringsfrågor. Det kom först senare. De sista fem åren har partiet från sin regeringsställning betett sig huvudsakligen pragmatiskt och ingått nödvändiga kompromisser. Statsråd som har gjort uttalanden som närmat sig rasism, som partiets vice ordförande Silvy Listhaug, har blivit tvungna att avgå. Och nu, i början av 2019, sätter sig Kristerlig Folkeparti i regeringsförhandlingar med Fremskrittspartiet.

    Allt detta har inneburit en extremt kostsam regionalpolitik som saktar ned men inte stoppar centraliseringen. Å andra sidan ligger det bromsklossar i systemet som hindrar norrmän från att göra något verkligt dumt.

    LÄS MER: Idén om åsiktskorridoren lever kvar i Norge

    Vi förstod inte Sveriges öppna gränser under migrationskrisen 2015 eftersom det var uppenbart att biverkningarna skulle bli så stora. Och vi förstår inte den intensiva motviljan mot Sverigedemokraterna eftersom det också sätter dit partiets väljare – det påminner obehagligt mycket om Hillary Clintons beskrivning av Trump-väljarna som ”deplorables”.

    Å andra sidan avundas en del av oss Sveriges förmåga att utreda och därefter ta politiska beslut som man står fast vid. I Norge är politiska beslut, särskilt dem som handlar om geografi, bara en uppfordran till långa rundor av diskussioner som kan pågå i år eller decennier medan miljarderna rullar.

    Ännu färre, var fjärde norrman, är avundsjuka på svenskarnas hållning till EU. Vi är lika. Vi är också väldigt olika.

    Kjetil Wiedswang är politisk kommentator på Dagens Næringsliv, Norges tredje största dagstidning.

    Översättning: Björn Werner