Krister Henriksson som Kurt Wallander.
Krister Henriksson som Kurt Wallander. Bild: Baldur Bragason/TV4

Nordic Noir banade väg för högerpopulismen

Våldsvågen i deckarna har inte så mycket med verkligheten att göra. Ändå framställs de som realistiska. Mattias Hagberg ser ett band mellan Kurt Wallander och Jimmie Åkesson.

ANNONS
|

Grå skyar. Ett regnväder är på väg in över den skånska slätten och Kurt Wallander suckar, drar efter andan och tänker:

– Vart är Sverige på väg?

Oj, vad jag tyckte om Henning Mankells första kriminalroman, Mördare utan ansikte, när jag läste den i början av nittiotalet. Jag föll för den melankoliska stämningen och den dystra samhällskritiken.

Sen kom en hel rad med efterföljare – Henning Mankells egna och andras – böcker som spreds över världen och blev filmer och teveserier, alla med samma svarta grundsyn.

Några år in på nollnolltalet var det skandinaviska deckarundret ett faktum – alla talade om Nordic Noir.

ANNONS

Jag följde genren några år in på det nya millenniet, men började snart tröttna. Grundberättelsen var alltid densamma. Deckarförfattarna tog spjärn mot folkhemmet. De målade en bild av ett Sverige i förfall, ett land där det gamla och trygga var på väg att falla sönder under trycket av något nytt och skrämmande.

Som litterärkonstruktion var det en givande berättelse – kontraster är alltid spännande och ofta konstnärligt produktiva – men som en bild av Sverige och världen var den bedräglig. Ja, till och med farlig. Särskilt med tanke på att många svenskar ofta får sin bild av kriminalitet och andra samhällsproblem via deckargenren.

I förra veckan hörde jag litteraturvetaren Karl Berglund i radions Kulturnytt. Han har studerat den svenska kriminallitteraturen och han hade några riktigt intressanta iakttagelser. Bland annat pekade han på hur svenska deckarförfattare gärna framställer sig som socialrealistiska skildrare som bygger upp sina berättelser på gedigen research, trots att berättelserna sällan bottnar i någon sociologisk verklighet.

Framför allt var det ett citat av Karl Berglund som fastnade i mitt huvud:

– Personer med utländsk bakgrund förekommer nästan bara i koppling till den organiserade brottsligheten, särskilt då den ryska maffian eller jugoslaviska maffian, medan huvudpersonerna är heterosexuella medelklassvenskar. Man förstår att huvudpersonen är den som läsaren ska identifiera sig med medan de här andra problematiska figurerna får stå för brottsligheten.

ANNONS

Jag betvivlar inte kriminalförfattarnas ädla motiv. Jag tror inte att någon är reaktionär eller populist. Tvärtom. Var för sig är deras berättelser inte heller särskilt uppseendeväckande. Men som ett samlat kulturellt fenomen har de åstadkommit något obehagligt. Genom sin monumentala framgång har de inpräntat en bild av ett Sverige på nedgång, en bild där det pålitliga och helsvenska står mot det opålitliga och utländska.

Allt oftare tänker jag att det finns en koppling mellan högerpopulismen framgång och kriminallitteraturens segertåg? Den grundläggande berättelsen är alltför lik för att det bara ska vara en slump. Mellan Kurt Wallander och Jimmie Åkesson finns ett märkligt band.

ANNONS