När Merle Haggard - countrysångaren som skrev antihippielåten "Okie from Muskogee" - säger sig räkna in George W Bush bland världshistoriens tre största arslen bekräftar han att makten i USA har trovärdighetsproblem.
Om man sa att det rådde misstro mot systemet skulle Noam Chomsky nicka. Sa man att ingenting ändå kommer att förändras skulle han förmodligen också hålla med.
Den nya Chomskysamlingen Att förstå makten bygger på samtal och föreläsningar under perioden 1989-99, alltså före Bush och elfte september, och förtydligar dragen hos en i grunden pessimistisk systemkritiker som försöker övertyga sig själv om att allt en dag måste bli helt annorlunda.
På så vis framträder språkprofessorn från MIT i Massachusetts här som vardagsaktivist med igenkännbara gräsrotsgrubblerier och som intellektuell samhällsanalytiker på flykt undan sin akademiska gurustatus.
Till bokens intressantaste partier hör de om hans eget engagemang och de val han själv gjort i livet. Varför bor jag i en flott förort, undrar han på ett ställe. För att min fru och jag ville att våra barn skulle gå i en bra skola, svarar han likt en normalborgerlig karriärplanerare och ställer sig för ett ögonblick utanför den modell av mediemanipulation och systemkontroll som människorna fångats i.
Den svenska översättningen kommer fem år efter originalutgåvan och trots att Chomskys kurs ligger fast märks den bristande aktualiteten främst i avsnitten om utrikespolitik och massmedier, två av hans tunga debattämnen.
Att förstå makten får därför läsas som en introduktion till den chomskyitiska tankevärlden, där avsnitten om 80-talets amerikanska Centralamerikapolitik kan fogas in i en obruten tradition av imperialistisk laglöshet. Här finns också hårda domar över Arafats PLO - "tredje världens mest korrumperade och inkompetenta rörelse" - som lämnar ett tomrum efter sig när de inte kan följas upp med resonemang kring dagens teokratiska mörker i Mellanöstern. Men vi vet ju att Chomsky fortfarande betraktar sitt hemlands aggressioner som det största hotet mot fred och rättvisa. Häromveckan skrev han på nätsajten tomdispatch.com att demokratikrafterna i Iran behöver en demokratisering av USA.
Det ligger i linje med hans tendens att fånga upp en fråga och säga att den är intressant för att sedan raskt vända den till ett problem som han själv formulerar. När någon av hans åhörare lite uppgivet tycker att det måste väl ändå finnas några hederliga journalister svarar han med en utläggning om cyniska medier.
Vad är det då som gör att Noam Chomsky håller sin ställning, att han blir läst och drar publik i en tid där åsikter har kort hållbarhet och medievärlden förändras så snabbt att hans idéer om den borde vara förbisprungna? Det enkla svaret är att många tycker att han har rätt.
I hans allvar och frånvaro av tv-mässig slagfärdighet ligger ett omvänt attraktionsvärde, ett slags beständighet på tvären. Han försvarar idéer, men inte maktstrukturer - det närmaste han här kommer ett system är när han lyfter fram behovet av "social planering". Även kapitalismen har planer, marknaden är aldrig fri, det gäller bara att planera bättre.
Han kan prata om nästan allt, utom sport, och för de unga som väckts av miljökrisen eller Irakkriget kan han framstå som levande uppslagsbok.
Frågan "Vad kan vi göra?" svarar han dock aldrig på trots att de han samtalar med ofta och pockande ställer den, ibland påtagligt irriterade över att inte få vägledning.
I medieanalysen finns få ljuspunkter, såvida man inte drar in hans uppfattning att USA har världens mest utvecklade yttrandefrihet. Medierna sägs ägna sig åt "hjärntvätt i frihetens namn" med ramarna och filtren bestämda av rivaliserande makteliter. Ett falskt samförstånd manipuleras fram. Chomsky menar samtidigt att amerikanerna i gemen är mer progressiva än sina medier, vilket rimligtvis borde göra dem en smula resistenta och honom själv mindre oroad över "propagandamodellens" genomslag.
Han erkänner att han är bättre på att skriva än på att organisera demonstrationer, men det råder en ständig konflikt mellan resonemang som känns abstrakta och obefolkade och hans betoning av begriplighet och folklig aktivism. Bilmekaniker utför ett lika intellektuellt arbete som universitetslärare, hävdar han, "intellektuella gör karriär på att försöka få enkla ting att se svåra ut". Varför skulle det vara av särskilt intresse om sådana som han skrev på ett upprop? Inför den sortens lätt populistiska självutplåning måste man undra varför någon skulle bry sig om några protester över huvud taget. Blir då inte all aktivism pompös självhävdelse?
De som inte gillar kanondebatter kan hämta stöd i resonemanget om att barnen måste få tänka friare i skolan; det spelar inte någon roll vad du läser, det som betyder något är hur du läser det. Själv hade han turen att gå i en experimentell skola där eleverna uppmuntrades att ifrågasätta allt. Den amerikanska framgångsdrömmen förverkligades i familjen; hans far invandrade från Ryssland, slet för låg lön och fick se sin son bli professor.
Några gånger överraskar Chomskys civilisationskritik, som när han ger sitt stöd åt ludditernas anlopp mot den tidiga industrialismens maskinslaveri och tassar ut i ett antiteknologiskt drömlandskap som redan minerats av Unabombaren. Alla begränsningar av människans frihet måste kunna motiveras, förklarar han. Varför ska vi producera alltmer, varför inte lämna människor ifred så att de helt enkelt kan få vara lyckliga?
Om makten saknar trovärdighet bör den brytas ner: "Sanningen att säga tror jag inte att anarkism betyder mycket mer än så."
