Det ser vid en första anblick ut som en ny roman av Håkan Nesser, men är egentligen flera - och endast en är nyskriven. Intrigo är alltså samlingsnamnet på en volym bestående av fem berättelser och anledningen till utgivningen är tre kommande filmer med samma titel, alla regisserade av Daniel Alfredson.
Filmatiseringen är inte oväntad: det här är noveller och romaner som har förutsättningar att ta ett lyckat kliv in i en annan värld och uttrycksform. Bokens inleds med den nyskrivna kortromanen Tom som är en snillrik historia om ett gammalt brott och dess konsekvenser. Ett familjedrama rullas långsamt upp i olika tidsplan och just när man tror att man fått grepp om gåtan kastar Nesser in ett nytt kort i leken. Han är bra på det; vaggar oss sakta in i trygghet för att sedan snabbt rycka undan mattan.
Just när man tror att man fått grepp om gåtan kastar Nesser in ett nytt kort i leken.
Liksom de andra berättelserna utspelar sig Tom i och omkring det fiktiva samhället Maardam. Intrigo är namnet på ett café i denna stad och en plats vi får återkomma till. Nesser har byggt upp sin egen värld, men den är väl förankrad i verkligheten och en trovärdig scen för små och stora brott. Samlingen består inte av några typiska kriminalromaner, snarare romaner och noveller som kretsar kring människors mörka hemligheter som bekant alltid kommer upp till ytan på något sätt.
Den andra romanen i volymen, Rein, är den mest intressanta. Berättelsen är tidigare utgiven som en del i trilogin Barins triangel och handlar om översättaren David som plötsligt blir övertygad om att hans hustru lever. Hon är försvunnen sedan tre år, men när han hör en hostning under en radiokonsert vet han med säkerhet att det är hon. Ungefär samtidigt får han ett märkligt uppdrag - att i största hemlighet översätta ett helt okänt verk av en författare som precis avlidit - och ser sin chans att kombinera arbetet med att leta efter hustrun.
Det är egentligen omöjligt att beskriva handlingen i Rein och de andra berättelserna i Intrigo utan att förstöra för kommande läsare: med ett undantag bygger alla på oväntade vändningar, överraskningar och på att vi från början vet ytterst lite. Inte ens förlaget lyckas låta bli att spojla när man skriver om Rein på hemsidan, så det bästa är att gå direkt till boken utan att passera någon informationskanal.
Håkan Nesser understryker i sitt förord att det är skillnad på bok och film, och att historierna avsiktligt kommer att förändras i omstöpningen. Jag undrar mest hur man överför författarens språkliga signum till bildmediet. Att läsa Håkan Nesser är att ständigt påminnas om varför vi har semikolon och hur dessa används. Han är på gränsen till missbrukare, men kommer undan eftersom varje tecken är genomtänkt och korrekt placerat. Det är en njutning för en språknörd, men också ett stilistiskt grepp som ger ett eget tempo med utrymme för reflektion. Man känner igen en Nesser redan på första sidan.
