Huvudpersonen i Rachel Cusks roman Konturer sitter ombord på ett flygplan och lyssnar medan hennes stolsgranne berättar om sina tre äktenskap och sina lika många skilsmässor. Själv har hon bara ett äktenskap i bagaget, men också det är avslutat, och nu är hon på väg till Aten för att undervisa på en skrivarkurs. Väl framme får hon en grupp elever att ha hand om, hon möter kollegor och gamla vänner, äter middag, promenerar och tar båtturer med sin stolsgranne från flyget, men medan allt detta pågår fortsätter hon att lyssna och hennes omgivning fortsätter att prata. Att kalla henne för huvudperson är egentligen fel, för hon är lyssnaren i romanen, den som mottar andras ord. Men också detta tysta lyssnande är en berättelse i sig.
LÄS MER:Med ett fiskespö i handen
Skrivarkurs i Aten
Och trots allt pratandet är detta inte en roman byggd av dialoger, inte ens av monologer, det är en roman av berättelser: avklarnade, avrundade, färdiga. De människor huvudpersonen möter delger henne bitar ur sin livshistoria, vändpunkter, avgörande insikter, upplevelser de haft under dagen men vars räckvidd sträcker sig längre än så. Ibland återberättar de andras berättelser i andra och tredje led, men allt är text, inte prat, även om också berättaren/lyssnaren ibland gör ett inpass. Det är en böljande och mjukt flätad språkväv där solopartierna avlöser varandra och där huvudpersonens tystnad är den mörka orgelpunkten.
LÄS MER: Bennett är spetsig men inte grym
Vad talar de om, alla dess röster? Det är inte så lätt att sätta fingret på. Rachel Cusks roman är njutbar, vacker och säregen, men framför allt är den intelligent, så intelligent i sina iakttagelser och formuleringar att jag ibland känner mig dum och ouppmärksam. Berättelserna i den är så täta och mättade att jag måste läsa om vissa sidor för att verkligen förstå och efteråt är boken full av understrykningar av allt som fängslat mig och varit värt att minnas. Men när jag tittar på mina understrykningar ser jag att partierna som omger dem skulle vara lika värda att stryka under. Enklast är kanske att säga att romanen handlar om relationer, mellan män och kvinnor och barn och föräldrar, om de illusioner man har i förhållande till den andre och de små förskjutningar som gör att något plötsligt förändras i det inbördes beroendet, om hur kärleken uppträder i olika åldrar och om hur förlusten av den kastar en ut i något där inga gamla regler längre gäller. Det är det som drabbat kvinnan i Konturer, hennes tystnad kan vara en depression eller kanske handlar den bara om oförmåga att just för tillfället göra något annat än att sitta passiv – allt medan de unga, medelålders och äldre människor hon möter formulerar sina erfarenheter, grubblar över sina slutsatser och tar nya tag. Men här finns också en underström av tvivel på om det går, en skälvande osäkerhet på om kärlek egentligen är möjligt och om relationer är det, och det är detta tvivel huvudpersonen tycks dra till sig och samla i sig. Hon är i sin gåtfulla tillbakadragenhet en fängslande gestalt, i en mycket intressant roman.
ROMAN
Rachel Cusk
Konturer
Översättning Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag
