Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

OM6KVYEox82FWlsuDkDDRcWa3_c.jpg
Håkan Nesser är tillbaka med en ny bok om Van Veeteren.

Nessers nya deckare handlar om åldrande

Håkan Nesser återvänder i De vänsterhäntas förening till kommissarie Van Veeteren efter att ha låtit karaktären vila i 15 år.

Man ska inte lyssna så noga på författare som säger sig ha skrivit den sista boken i en serie; det är en yrkeskår med ett komplicerat förhållande till sanningen och som dessutom kan vara ytterst svaga för påtryckningar från sina egenhändigt skapade figurer – och från sina förväntansfulla läsare.

Håkan Nesser har skrivit tio kriminalromaner med kommissarie Van Veeteren i huvudrollen, den ”sista” kom ut för 15 år sedan. Därefter har vi fått fem böcker om inspektör Gunnar Barbarotti i Kymlinge, en värld på flera sätt långt från den visserligen lika fiktiva staden Maardam.

Detta hindrar dock inte Nesser när han hämtar in Van Veeteren från livet som pensionär; han väljer helt våghalsigt att slänga in Barbarotti i samma bok. Möjligen är det en gubbe för mycket för bokens bästa, men samtidigt ett smart grepp som lär gå hem hos författarens trogna fans.

Historien i tre tidsplan börjar på 60-talet då några vänsterhänta ungdomar bildar en förening efter att ha blivit hårt ansatta av en fröken som anser att man kan bota denna ”defekt”. När ett pensionat brinner ner till grunden många år senare och flera människor omkommer verkar händelsen på något sätt hänga ihop med klubben. Problemet är att knappt någon lever som kan berätta på vilket sätt.

Det är förstås då Van Veeteren kommer in i bilden. Han var med och utredde mordbranden på 90-talet då man också löste fallet – trodde alla inblandade. Över 20 år senare visar det sig att utredningen var ett misslyckande och den nu 75-årige pensionären får därför möjlighet att göra om och göra rätt. Han är inte så väldigt sugen till en början, men hans hustru Ulrike är det minst sagt (hon ser också igenom sin makes spelade motsträvighet) och snart är denna mogna duo på jakt efter både svar och mördare.

Van Veeterens återkomst är till stor del en berättelse om åldrande. Den gamle kommissarien är ofta upptagen med tankar kring just detta och det eskalerar inför den kommande och jämna födelsedagen. Han vill absolut inte fira och den förstående hustrun tar honom till en hemlig tillflyktsort, som råkar vara alldeles i närheten av platsen för utredningen. Att den svenske kriminalkommissarien Barbarotti springer på samma fall hemma i Kymlinge är kanske ännu mer osannolikt – så pass mycket att han själv får kommentera det – men Nesser pusslar ihop det så snyggt att man ändå köper hela härligheten.

Däremot blir det en aning tjatigt med ännu en grubblande polis som kärleksgnabbas med sin följeslagare (i det här fallet kollegan Eva Backman). Faktum är att man nästan blandar ihop gubbarna och deras dialoger med respektive kvinnligt och smart bollplank trots diverse olikheter och åldersskillnad. Kanske beror detta helt enkelt på författarens karakteristiska språk och ton som i sig sannerligen inte är något att klaga på.

Till slut möts Nessers båda hjältar men det är utan tvekan Van Veeteren som har huvudrollen i De vänsterhäntas förening, med viss konkurrens från sin amatörspanande och ständigt stöttande livskamrat.

2RbfL7IwLbOhhlRCgOzIR1UUA2M.jpg
Omslag till Håkan Nessers nya roman De vänsterhäntas förening..

Film

De vänsterhäntas förening

Håkan Nesser

Albert Bonniers förlag

Mest läst