Jag tänkte på Sara Lidman i söndags. På raseriet hos de utsatta människorna i periferin, och hur precist de kan uttrycka och beskriva sin situation alltför ofta för döva öronen i centrum. Men när poet efter poet kör under finalhelgen i Rinkeby i Stockholm sitter det 2500 personer och lyssnar på varje ord, knäpper med fingrarna när de hör rader som träffar mitt i prick.
LÄS MER: Här är Göteborgslaget som kan bli ortens bästa poeter
Jag tänkte på Sara Lidman för att man måste ha ett hum om bibeln för att till fullo kunna tillgodogöra sig hennes rika litteratur. Precis som man måste ha ett hum om islam för att till fullo kunna tillgodogöra sig en del av de dikter som framförs. Det vi hör och ser på scen är den samtida lyriken i utveckling.
Efter semifinalen i Rinkeby i lördags gick tusentals människor, rusiga av lycka, ut mot tunnelbanan för att åka hem. Där möttes de av ett stort polisuppbåd och övervåld. Utan någon som helst anledning. Allt filmades och las ut på Facebook.
När jag och min son åker hela vägen till orten som var min barndoms andra hem, pappas ort, och åker den långa rulltrappan upp välkomnas vi av polisen. Söndag, 18.00, finalkväll. Jag frågar varför är ni här, de svarar att de gör en trygghetsinsats, just denna helg frågar jag, nej alltid, för polisen vill att människor ska känna sig trygga. Jag säger att om man har sett videon från gårdagskvällen så känner man sig inte trygg med polisen. Och leendet förbytts till irritation.
Samma blonda kvinnliga poliser som jag pratat med kommer jag tre timmar senare se våldsamt rycka i folk som försöker gå genom spärrarna. Poliser kommer tre timmar senare återigen stjäla all glädje som 2500 människor fyllts av när de sett finalen av Ortens bästa poet.
LÄS MER:Ortens poet ett motgift när språket brutaliseras
Där har också arrangörerna meddelat att de inte fortsätter. Polisens trakasserier, underfinansiering, och ett konsekvent motarbetande från lokala tjänstemän samtidigt som man bevisligen skapar ett enormt engagemang hos många ungdomar runt om i hela Sverige har blivit för mycket. Arrangöerna Simon, Bipasha, Rtawi och Saman bär sorgen synligt för en stund.
Jag tänkte på Sara Lidman när jag ser Farhiya Feysal 19 år från Linköping vinna och bli Sveriges bästa poet. Den första kvinnan som vinner. Den första utanför Stockholm. Hur hon precis som Sara ska le och berätta om platsen där hon kommer ifrån. Hon ska bära de andras raseri med ett leende mot världen. Kanske kommer Farhiya någon gång läsa raden ”jag vill se snön brinna”, och hon kommer knäppa med sina fingrar.
