Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage-1968.jpg
Jimi Hendrix 1976 och Aretha Franklin 1973. Bild: TT

Musik i takt med politiken

Håkan Thörn skriver om artister som blev politiska för att deras rytm var i fas med den samhälleliga oredan. Magnus Haglund har läst hans bok, 1968 Revolutionens rytmer.

Sakprosa

Håkan Thörn

1968, Revolutionens rytmer

Daidalos

Ibland behövs det inte så många ord. Det kan räcka med upprepningarna av Freedom i refrängen till Aretha Franklins Think. Eller frasen Dance to the music i Sly & the Family Stones protofunkklassiker med samma namn. Eller känslan när Jimi Hendrix sjunger Crosstown traffic, där de två refrängorden ringer genom den kaotiska rytmen och fångar en samhällelig dimension som är lika delar eufori och oro.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

ARETHA-FRANKLIN
Aretha Franklin 1973.. Bild: TT

Den svarta musikens roll

Det är detta som är 1968-musiken: De pådrivande rytmerna, kroppens närvaro, förflyttningarna i stadsrummen, rörlighet och rörighet. Poängen med Håkan Thörns genomgång av musikens enorma betydelse för det politiska skeendet under 1968, framförallt i USA, är betoningen av den svarta musikens roll. Aretha, Sly och Jimi blir politiska artister inte genom att nödvändigtvis bli propagandistiskt tydliga. Utan genom att låta rytmerna tala, rytmer som är i fas med det som sker på gatorna, i demonstrationstågen, i rasmotsättningarna, i våldet och den samhälleliga oredan.

Music-Monterey-Pop-Anniversary
Juni 1967. Jimi Hendrix spelar på Monterey Pop Festival.. Bild: TT

Det är visserligen samma sak som sker i Rolling Stones Street fighting man, en av de klassiska 68-låtarna, som Mick Jagger skrev efter att ha bevittnat polisbrutaliteten under en Vietnamdemonstration i London 17 mars 1968. Samlingspunkten var Trafalgar Square och sedan hade tåget gått via Oxford Street där frasen Ho-Ho-Ho Chi Minh hade ekat mellan husfasaderna, fram till Grosvenor Square vid den amerikanska ambassaden. Men det finns också en teatralisk sida i sången, som i så många av Stones låtar under den här tiden. Det verkligt intressanta är det som sägs i den sista versen: ”Said my name is called disturbance, I'll shout and scream, I'll kill the king, I'll rail at all his servants”. Störningen är nyckeln, de stökiga ljuden, ordningen som faller samman.

MICK-JAGGER
Mick Jagger i London 1968. . Bild: BOB DEAR

Nu är det väldigt många ord i Håkan Thörns bok. Alla de viktiga namnen är med, Herbert Marcuse och Angela Davies, Svarta pantrarna och Weathermen, Nina Simone och Jefferson Airplane, James Brown och International Harvester. Men de staplas på varandra och Thörn går en smula vilse, framförallt i det långa kapitlet om Detroitbandet MC5 och banden till John Sinclairs White panther party. Det blir för många detaljer, för närsynt, och stundtals går själva rytmen går förlorad.

NINA-SIMONE
Nina Simone i London 1968.. Bild: TT

Discokulturen växer fram

Annars finns det många förtjänster med det här försöket att förmedla en vidare historia om hur konsten och politiken hör ihop och speglar sig i varandra. För någon entydig berättelse är det inte frågan om. En av de kanske intressantaste utvecklingarna av 1968 är framväxten av discokulturen på 1970-talet. Den har ofta beskrivits som en anti-politisk företeelse, men är inledningsvis en fri arena med plats för olika identiteter, olika rörligheter. Den har politiska betydelser genom sitt sätt att betona skillnader, möten mellan olika kraftfält, men också kropparnas sätt att röra sig i rummen. Den schematiserade bilden säger att 1968 var politiskt och sedan tog eskapismen överhanden. Men det finns helt andra berättelser som förbinder nuet med det förflutna.

LÄS MER: 1968 i backspegeln visar en liberal tidsanda

hthorn_cover.indd
Hakan-01.jpeg
Poängen med Håkan Thörns genomgång av musikens enorma betydelse för det politiska skeendet under 1968, framförallt i USA, är betoningen av den svarta musikens roll, skriver Magnus Haglund.. Bild: Fotograf Johan Wingborg
Mest läst