Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Museirunda utan mersmak

    Han hade aldrig satt sin fot på Stadsmuseet, Konstmuseet eller Röhsska förut. Efter en rundvandring med GP rankar Daniel Demir, 22, Konstmuseet högst, men han är säker på att han inte kommer tillbaka.
    Daniel Demir är en vanlig kille. Jobbar kvällsskift på Volvo, ett tag till i alla fall, har en egen lägenhet vid Frölunda torg, ägnar fritiden åt att träna på gym, umgås med kompisar, gå på krogen. Museer går han inte till.
    - Det finns så mycket annat att göra. Samhället är så stressat idag att man har fullt upp hela tiden bara med att hålla sig uppdaterad med det senaste. Så är det för mig och mina kompisar i alla fall. Vi gillar mer färska saker. Jag går gärna på mässor eller utställningar, men det ska handla om sånt som leder framåt, som jag kan inspireras av och känna att jag har nytta av.

    Vi har stämt träff på Gustav Adolfs torg för att göra en museivandring ihop. För att få veta vad Daniel Demir gillar, vad som inte intresserar honom och ta reda på vad han eventuellt tycker att han går miste om, som icke-besökare.

    På Stadsmuseet har han aldrig varit förut, han vet inte var det ligger, men blir ganska snabbt imponerad av byggnaden när vi vandrar trapporna uppåt till utställningen om vikingar. Men svärd, smycken och andra utställda ting från asagudarnas dagar gör inget större intryck på Daniel Demir.
    - Jag tror tyvärr inte att det är så intressant för mig vad som hänt innan. Det kan ha med umgänge och uppfostran att göra, mina föräldrar har prioriterat annat. Och de här texterna, jag har lite svårt att ta till mig dem. Är de inte lite dumt placerade också... jag förstår inte vilket föremål de hör till.

    Vi traskar vidare genom det ostindiska huset och landar i den lilla komprimerade utställningen om stolar, som ska väcka frågor om vad museet ska samla på och ägna sig åt i framtiden.
    - Spontant måste jag ställa en fråga - vad håller de på med? Det här är ju som gåtor, väldigt komplicerat, säger Daniel Demir.

    Men bara några rum bort, där utställningen om hemlöshet pågår ännu en tid, får han en helt annan känsla.
    - Jag tänker på Faktumförsäljarna så fort jag kliver in här. Det är bra att man visar upp en annan sida av Göteborg, säger han spontant.
    Och ganska omedelbart hamnar vi i en diskussion om orsakerna till de hemlösas situation.
    - Det är ett känsligt ämne, intressant att de gör en utställning om detta, säger Daniel Demir.

    På tredje våningens utställning om industrin i Göteborg på 1900-talet fastnar han en stund bland packlådorna från Volvo, mest för att han känner igen dem från sin arbetsplats. I vår sägs han upp från sitt fasta jobb, men har bestämt sig för att det är bra för honom.
    - Jag försöker se det som en chans för mig att ta tag i någonting annat.

    Vi tar spårvagnen ett par hållplatser till Konstmuseet där vi går upp till Sergelgalleriet på femte våningen. Och fastnar framför Rubens.
    - Oj. Den är helt enorm. Jag har aldrig sett en så här stor målning förut. Den är verkligen vacker. Så mycket det händer, i en och samma bild.

    De religiösa motiven i salarna där konstverken av de gamla mästarna, "alla är flamländare, typ" inspirerar till en mätning i biblisk historia och Daniel Demir, själv med i syrisk-ortodoxa kyrkan, slår oss på fingrarna. Målning efter målning, ram efter ram, studeras noga. Daniel Demir tycker om det han ser. Men tycker att textrutorna invid tavlorna behöver förtydligas.
    - Vaddå olja, tänkte jag de första tavlorna, innan jag fattade att det var målat med olja. Och landsnamnet, syftar det på vad konstnären hör hemma och eller på var tavlan är gjord? Det är inte så lätt att veta, tycker Daniel.

    Väldigt länge står han sedan framför Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd, och studerar den skjutna fågeln på jägarens rygg, långt ut i tavlans vänsterkant.
    - Undrar om folk ser den, funderar han.
    I skulpturhallen en trappa ner är det egentligen bara Carl Milles danserskor som fångar Daniel Demirs intresse.
    - Kolla in håret, det har han nog lagt ner mest jobb på av allt. Det är intressant att se hur de håller om varandra i dansen, utan att ha några armar. Varför har de inte det, förresten?

    Vi promenerar ner till Röhsska, och anländer strax efter öppnandet vid lunchtid. Att det ligger ett museum här, mitt på Vasagatan är en nyhet för Daniel Demir. Och att vi har hamnat i en helt annan museivärld blir han snabbt varse.
    Snusflaskor från Kina och erotiska penisamuletter från Thailand och mycket porslin. "Såna tallrikar som gamla svenskar har på väggarna hemma". Det är ödsligt i permanentutställningen den här dagen, bara vi på tredje våningen. Och på andra våningen. Där utställningen Gränslandet intresserar mest, men inte jättemycket.
    - Det väcker ingenting i mitt huvud, ganska många döda ting faktiskt.

    Den modernare utställningen Skateboard väcker förvåning och lite nyfikenhet.
    - Hade jag varit skateboardintresserad hade jag nog gått hit och tittat. Men vad ger detta alla 60-åriga tanter som sitter i caféet? Det känns inte som att man vänder sig till någon stor eller vanlig publik med den här utställningen.
    I caféet summerar Daniel Demir sin museidag som intressant, men han tror inte att han kommer att få användning av sitt årskort. Han rankar Konstmuseet högst av de tre museerna han besökt, den äldre konsten fick känslorna att svalla. Stadsmuseet fick godkänt tack vare hemlöshetsutställningen och Röhsska, nej, det var inget för Daniel Demir.
    - De där penisarna, det kanske var ett kul inslag, men det kändes lite oseriöst.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.