Författaren Lena Andersson gör i en kolumn (DN 29 april) skarpa och hårfina iakttagelser om en viss Youtube-video knuten till en viss tidning som inte nämns vid namn – antagligen för (att demonstrera) att hon anser att den inte förtjänar mer uppmärksamhet än vad den redan har fått.
Vi hennes läsare vet förstås redan vad hon pratar om.
För henne är det viktigt att – utan att blanda in några känslor – försvara rätten till deras plats på bokmässan i Göteborg. Det är därför hon inte har skrivit under författaruppropet. För att porta dem skulle, enligt en tidigare krönika som hon skrivit (DN 25 april), bidra till att göra dem till martyrer.
Lena Anderssons analytiska förmåga urskiljer de tunna skiljelinjer som möjliggör ett liberalt sanktionerat försvar av skrämselangrepp mot journalister och författare utan att för den sakens skull dela värderingar med de människor som knackar på dörren under hembesöken.
Men hur mycket hon, och många med henne, än rynkar pannan för att urskilja och försvara yttrandefriheten med alla dess inneboende förvecklingar missar hon poängen med uppropet.
Ingenting i det vill förbjuda åsikter, ingenting försöker utplåna deras idéer och ingenting vill heller skapa någon ideologisk paria av högerextrema nationalister (den saken sköter de själva).
LÄS MER:America Vera Zavala: Det går visst att säga nej till nazister, det gör andra
Detta vore meningslöst och kontraproduktivt om än inte av det skäl som Lena Andersson anger: det skulle bara vässa deras analyser av normkritik och repressionens processer som de redan är synnerligen vältränade i att avtäcka. Nåväl.
Vi kan ge henne rätt i att det inte är deras förmåga ”att genomskåda det liberala samhällets hyckleri, inkonsekvenser, särskilda hänsyn, ömma tår och tysta överenskommelser” som är problemet, utan deras värderingar, ideologin och dess våldspraktiker som riktar sig mot oliktänkande, invandrare, flyktingar.
Däremot har hon fel i att högerextremisternas rumsrena (eller i alla fall ännu inte lagförda) demagoger skulle bli martyrer av en förvägrad plats på mässtorget. Denna martyr- och offerrollsretorik har de redan kapitaliserat på i ett drygt decennium och det är mycket tack vare den som de nu tävlar om herraväldet i västerländska demokratier. Att framställa dem som offer för åsiktsförtryck är ingenting annat än att bekräfta den propaganda som de själv bedriver och detta får många, som befinner i sig den främsta farozonen, att undra om man tar den bruna tsunami som sveper över Europa på allvar.
Det kontraproduktiva ligger därför snarare hos den liberala hegemoni som försvarar deras närvaro på mässan i yttrandefrihetens namn – under förespeglingen att vi som undertecknat uppropet inte försvarar yttrandefrihet, som om vår vägran när saker kommer till kritan uttrycker ett lika stort hot mot demokratins grundpelare som de högerextremas skrämselpropaganda.
LÄS MER:127 författare bojkottar Bokmässan
LÄS MER:Förlag kräver svar från Bokmässan om hotfilm
I den meningen sätter sig det liberala etablissemanget och bokmässans ledning i samma båt som en viss tidning vars namn vi inte vill nämna eftersom den inte förtjänar mer uppmärksamhet. Många av oss undrar varför, vad det är ett tecken på.
Tillsammans ger de sken av att vi vill förbjuda åsikter, hyssja ner dem, de säger att vi är elitister, att vi inte är solidariska, att vi vill utplåna idéer, att vi mörkar sanningen om invandringen, att vi inte är kända förutom några gökar från Svenska Akademin, att vi inte tar debatten, att vi saknar civilkurage, att vi lämnar cirkusen till obskyra hatare på walk over.
Nej, så är det naturligtvis inte och det vet de också. Vi säger bara gång på gång: Ingen privat aktör är skyldig att ge de högerextrema våldsverkarnas statligt finansierade tidningar mer uppmärksamhet än de redan har fått i liberala och andra medier. Detta neurotiska åkallande av yttrandefrihet när det gäller högerextrema nationalister (mer sällan är det de fanatiska islamisternas röster man slåss för i yttrandefrihetens namn) bidrar bara till att arenor för rasismens pågående metamorfos etableras
Och det är kanske just det som är problemet med den liberala hegemonins tolkning av yttrandefriheten – att de inte kan försvara den utan att ständigt hemfalla till att uppmärksamma extremister och andra som skapar intresse på klickjournalistikens kultursidor.
