Min karriär som aktivist var kort och inte särskilt intensiv. Peaken var en ganska ljummen aktion för en bilfri innerstad. En klunga ungdomar, draperade i palestinasjalar och diverse överskottsbolagspersedlar, blockerade trafiken förbi Bältespännarparken. Jag vill minnas att vi även skanderade något slags slagord. Polisen dök upp ganska snabbt, men väntade gäspande tills vi var färdiga. Sedan tog vi landsortsaktivister lokaltåget hem och kunde dagen efter, inte utan tillfredsställelse, se oss själva på bild i tidningen.
Det där med tidningen, vill jag minnas, var måttet på aktionens framgång. Vi hade nått ut (till fler än de bilister som hängde på tutan under hela vår sittprotest alltså). Den tysta majoriteten var nämligen på vår sida, det var vi fullkomligt övertygade om (utomparlamentarisk aktivism rymmer inte sällan ett elitistiskt drag).
På Världskulturmuseets nyöppnade utställning Take action - 83 ways to change the world finns ett 30-tal lappar med tips om olika metoder att just förändra världen. Lappar som besökarna kan ta med sig hem och hämta inspiration från. Aktionen för en bilfri innerstad var en solklar ickevåldsaktion, kan jag läsa mig till. Hade vi dessutom spelat hög musik samt kanske dansat några steg hade den kunnat utvecklas till ett "street party". Och hade vi varit cykelburna hade vi genomfört en så kallad "critical mass-aktion" (sic).
Om du tycker att jag är tarvlig så måste jag tyvärr skylla ifrån mig: i en statlig myndighets utställningshall känns dessa informationsblad om hur makten kan bekämpas ungefär lika subversiva som mina barns Så funkar det-böcker. Att de dessutom andas en ambition att våga sticka ut hakan, att tänja på gränser, att få lite av radikalitetens subtila sexighet att smitta av sig på utställningen gör inte det hela bättre.
Okej, nog om det.
En del annat är nämligen betydligt bättre tänkt.
Till exempel är Thomas Broomés vita skulptur Eggshell mind - av en liten pojke vid sin skolbänk, med ett oskrivet pappersark framför sig och bakhuvudet spräckt - en vacker och på samma gång sorglig gestaltning av de krafter vi utsätts för innan vi haft en chans att skaffa oss redskapen att stå emot. Och Cecilia Parsbergs film A heart of Jenin - om hur en israelisk flicka får ett nytt hjärta från en palestinsk pojke som dödats av en israelisk soldat - är trots sin politiska slagsida en gripande berättelse om medmänsklighet och hopp på en plats där hopplösheten regerar.
I övrigt domineras den visuellt intagande utställningen av olika uttryck för motstånd, historiska och moderna. ANC och Nelson Mandela bereds stor plats. Gandhi, suffragetterna, Rosa Parks bussprotest mot rassegregationen i USA samt chammuslimernas tröstlösa försök att stå upp mot Röda khmererna i Kambodja likaså. Musikcensuren under apartheidregimen kopplas till dagens Iran, där prästerskapet bekämpar hårdrock med samma frenesi som PW Bothas hejdukar svartlistade oppositionella tongångar.
Motstånd är en god handling.
Detta är våra ikoner.
Amen.
Som så ofta med det uppbyggliga riskerar det att bli lite för sympatiskt. Ta till exempel ANC. Organisationens historiska betydelse för demokratiseringen av Sydafrika är oomtvistlig. Samtidigt är de idag makten - och det motstånd de främst sysslat med de senaste åren har varit det högst medvetna motståndet mot att förse landets miljontals hiv-positiva med bromsmediciner. Offren är än så länge oräknade.
Eller varför inte, för att dra allt till sin spets: var är självmordsbombaren, den mest självutplånande aktivist vår värld än så länge skådat. Take action säger sig ju handla om "alternativa lösningar", om de som "konfronterar rådande system för att bryta ner dem". Visst, Göteborgskravallerna samt ockupationen av ungdomshuset i Köpenhamn förra året får symbolisera våldet som handlingsalternativ. Men i ett globalt perspektiv handlar motstånd och aktivism alltsomoftast också om att med automatvapen i hand storma ett hotell i Kabul i jakt på västerlänningar att mörda.
Det okritiska hyllandet av revolten - som skribenten Per Wirtén träffande beskrivit som "vänsterns blinda fläck" - blir paradoxalt också ett slags underkännande av densamma. I brist på dagsaktuella utopier blir motståndet mot vad som helst ett mål; gesten, att agera, blir en romantiserad och estetiserad livshållning tömd på allt annat än privatpolitiskt innehåll.
För en ironi som slår mig när jag går runt i utställningen är att flera av de moderna, mer framåtblickande inslagen - till exempel Samir Alj Fälts plåtskåp innehållande Molotovcocktails och rånarluvor med texten "break the glass when the revolution comes" på frontglaset, eller hantverksaktivisterna, som stickar kopior av kända handväskor som ett sätt att kritisera konsumismen - blir ett slags motstånd mot portalfigurernas mål. I synnerhet Mandela kämpade för ett samhälle med parlamentarisk demokrati, där människor bland annat får lov att såväl sälja som köpa hur dyra handväskor som de vill. Han trodde på det politiska systemets möjligheter, på att efter bästa förmåga snickra på demokratin, hur bristfällig konstruktionen många gånger än visat sig vara.
Kanske är det mest radikala idag att bli partigängare, att harva i de kommunala korridorerna i hopp om att skapa ett bättre samhälle. Det är i sådana fall en aning oroväckande.
