Engelska förlaget Collins inledde år 1945 utgivningen av en serie välgjorda och högt uppskattade naturvetenskapliga böcker riktade till den bildade allmänheten. I första hand rörde det sig om biologiska monografier av allt från getingar och grodor till gråtrutar och grävlingar, men även geologi och mer landskapsinriktade volymer ingick i serien New Naturalist – vilken fortsätter sin utgivning än idag med något band årligen, senaste boken ägnas för övrigt åt igelkotten.
New Naturalist har blivit en klassisk bildningsinstitution och åtskilliga riktigt betydelsefulla böcker har under årens lopp utkommit i serien. Perspektivet är emellertid uttalat brittiskt genom att såväl behandlade ämnen som författare är brittiska. Några böcker i den långa serien har översatts till svenska, men det hör till undantagen. På sätt och vis är det synd. Fast intressantare och roligare hade förstås varit om det i Sverige och Norden funnits en motsvarande ambition att uthålligt satsa på sammanhållen populärvetenskaplig bokutgivning och dito drivna författare.
Huruvida tyska Matthes & Seitz tagit intryck av Collins långkörare må vara osagt, men för fem år sedan sjösatte det Berlinbaserade förlaget en serie, Naturkunden, som nu nått fram till sin fyrtionionde volym. Redaktör för serien är formgivaren och författaren Judith Schalansky som i vårt land torde vara bekant för sin välgjorda Atlas över avlägsna öar, en bok i sann postmodern anda om öar hon aldrig besökt och heller inte har för avsikt att besöka.
Fjärilar är en publikknipande djurgrupp - och helt klart är det förlagsekonomiskt smartare att börja med dem än med blodiglar, bromsar eller bärfisar.
Ambitionen med Naturkunden är, i New Naturalists efterföljd, att presentera ett välavgränsat ämne åt gången. Men där slutar också likheten. Det tyska förlaget har ett betydligt lättare anslag och böckerna utgörs snarare av välskrivna essäer än djuplodande fackprosa. Dessutom – och nog så viktigt – kännetecknas serien av en uttalad idé om att frejdigt blanda naturvetenskapen med valda delar kulturhistoria och filosofi. Knappt femtio utgivna böcker på fem år är anmärkningsvärt, men inkluderar en parad med översättningar till tyska från ledande naturskribenter i anglosaxiska världen, som exempelvis J. A. Baker, Annie Dillard, Richard Mabey, Robert Macfarlane och John Muir.
När nu Stockholmsbaserade Ersatz är modiga nog att börja utge Naturkunden i svensk språkdräkt är det en god nyhet och det finns all anledning att önska förlaget lycka till. Naturkunde betyder naturhistoria på svenska, men serien har fått namnet Naturlära, vilket möjligen riskerar att ge den en mer skolaktig betydelse än avsett. Fast det är inget att hänga upp sig på.
De första två volymerna har just utkommit och handlar dels om kråkor, dels om fjärilar. Kanhända är det ett sammanträffande, men allra första New Naturalist-boken 1945 var faktiskt E. B. Forsters bok om fjärilar. Ja, tveklöst är fjärilar en publikknipande djurgrupp - och helt klart är det förlagsekonomiskt smartare att börja med dem än med blodiglar, bromsar eller bärfisar.
Kråkor är författad av Cord Riechelmann vars texter återkommande går att läsa i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Vi får följa författarens inkännande möten med kråkor längs gator och över taken runt hemmet i Kreuzberg. Snart nog breddas spåren och leder berättelserna fram mot den beteendeekologiska fågelforskningens gränsposteringar för att därefter vika av till fromma för anekdoter om kråkans – och inte minst korpens – centrala ställning i nordisk mytologi. Författarens perspektiv är brett och han antyder även kråkfåglarnas plats i konsthistorien. Av lätt insedda skäl är Riechelmann förtjust i Vincent van Goghs dramatiska oljemålning Sädesfält med kråkor. Att det i verkligheten knappast rör sig om kråkor, utan råkor, förtar inte resonemanget. Däremot är uppgiften om svartkråkans förekomst i Sverige inkorrekt.
Drömmer larven om livet som imago, färdigutvecklad fjäril?
Att inte låsa sig fast i ett naturvetenskapligt betraktelsesätt utan driva resonemanget vidare med filosofisk undran är lika intressant som utmanande. De tungomålstalande psykoanalytiker som Reichelmann här refererar till gör dock inte mycket till, vilket heller inte kan sägas om pajasaktiga uttalande från sociologen Žižek.
Även Fjärilar av Andrea Grill är en nätt och fint illustrerad volym. Författaren skrev sin avhandling om den sardiska gräsfjärilens evolutionshistoria, men fokus här ligger snarare på några flyhänta essäer där hon skildrar sin väg in i lepidopterologin, fjärilsforskningen, samt mer allmänbiologiska och kulturella aspekter av den spännande insektsgruppen. Fjärilarnas märkliga livscykel har fascinerat sedan urminnes tider och den försokratiska frågan om vad som består och om allt är statt i ständig förvandling har i fjärilarna ett paradexempel. Drömmer larven om livet som imago, färdigutvecklad fjäril? Andrea Grill tar den tillsynes barnsliga frågan på allvar och antyder ett svar eller åtminstone en kvalificerad kommentar.
Stegen mellan larv och puppa och imago är irreversibla; under metamorfosen ombyggs dessutom djurets vävnader fullständigt och identiteten mellan stadierna är noll. Därför borde svaret vara ett entydigt nej. Inga drömmar. Ändå visar forskningen att minnen överförs mellan inkarnationerna så att den färdiga fjärilen är i stånd att agera utifrån erfarenheter den gjorde som larv. Åtminstone den färgsprakande fjärilen minns alltså något av livet som grön, krypande larv. Men hur det går till och hur de tänker vet ingen. Och deras drömmar kan vi bara ana oss till.
