Modeskapare har sedan en tid tillbaka förlorat sin största kraft – modet att skapa fritt, oberoende av trender och yttre faktorer. Enligt Lantz är det numera trendanalytikerna som sätter agendan. Deras inflytande är obeskrivligt stort, men få modehus stoltserar med, eller ens vågar erkänna att de använder sig av trendanalytiska byråer. Stora delar av modeindustrin låtsas som ingenting, i hopp om att det ska gå över, men som en trendspanare hävdar i boken: ”Det är som att de fortfarande åker häst och vagn, medan resten av världen befinner sig i ett jetplan”.
Modets hastighet ökade en tid, och nya trender höll på att dyka upp stup i kvarten, men de senaste åren har vurmen för det förflutna, för retrotrender slagit stort. Modets demokratisering har också skapat en anything-goes-attityd. I en och samma modetidning kan man läsa att 70-talet är tillbaka, men några sidor längre bort står det att även 80-talet och 90-talet är på modet igen. Det är därför många fortfarande längtar efter det nya. Samtidigt är det viktigt att hitta sin personliga stil.
Hur hänger detta ihop med modets skrämselpropaganda – risken att vara ute? Inte så bra, enligt Lantz och hennes trendspanare. Man följer i smyg och är så förtegen som möjligt om sina källor. Lantz försöker likt en sociologisk detektiv, Pierre Bourdieu goes Sherlock Holmes, att penetrera modevärldens innersta kammare. Hur lyckas hon? Rätt så bra när det kommer till analysen av alla trendanalytiker. Det är en fröjd att se hur dessa kämpar med balansen mellan ekonomisk vinst och symboliskt kapital, mellan nyheter och hållbarhet, eftersom ingen konsument tycker om dramatiska förändringar.
En assistent till den mytomspunna trendanalytikern Lidewij Edelkoort, lär oss att sommaren 2016 kommer kännetecknas av mytologier och gudomligheter knutna till jord, vatten och luft, som kommer manifesteras i färgerna blått, grönt och brunt. I en intervju med Edelkoort, som jag googlar mig till på nätet, lär jag mig att framtidens objekt kommer vara lika känslosamma som människor och djur, och att det taktila kommer bli lika viktigt som det visuella.
Lantz skriver om världens största trendbyrå WGSN, som tillåter snabb-modeföretag som H&M att följa det som andra följer, eller åtminstone veta vad de inte vill följa. De erbjuder färg- och materialexempel, konsumentbeteendeundersökningar, ibland även mönster på vissa klädesplagg. Problemet med dessa byråer, är deras kulturimperialistiska makt över trendkänsliga utvecklingsländer iAsien och andra världsdelar, som slavar under västvärldens trender. Det som blir kvar är en globaliserad idé om en ”personlig stil” som enligt Lantz ligger på tok för nära de ekonomiska kalkylernas krav på så lite moderisk som möjligt.
Det finns flera problem med Lantz bok. Den första och alla största är hennes begränsade studie av fältet. Bokens intervjuoffer består nästan uteslutande av trendspanare, som i själva verket inget annat är än trendföljare. Hon nämner aldrig en av vår tids största trendsättare, eller låt oss säga modeskapare – den kultförklarade Demna Gvasalia, som gått i Martin Margielas fotspår, (modeskaparen som en dag fick nog och försvann från modevärlden, för att ”go underground” på riktigt) genom skapandet av postlyx-modemärket Vetements. Han inspireras från gatumode och händelser som terrorattentat, hans mannekänger kommer från vänskapskretsen och modevisningarna äger rum på musikklubbar. I sin senaste kollektion arbetade han med begrepp som ”säkerhet” och ”fara”.
Han har blivit så hyllad av modevärlden, att Balenciaga nyligen erbjöd honom att bli deras nya designer. Han tackade ja, men fortsätter att driva Vetements. Det går med andra ord att göra både och. Både köra sitt eget race och samarbeta med storföretag. I sin forskning av modefältet använder han sig av sociologer, som tillbringar tid med människor på gatorna och på klubbarna för att ta reda på deras behov och drömmar.
Lantz nämner heller inte gatumodefotograferna. Exempelvis Nabile Quenum, som har upptäckt många nya trender med sin blogg jaiperdumaveste.com. Han fotograferar personer som precis ska in på en modevisning, eller helt enkelt väntar på en buss, det vill säga både nutidens och framtidens trendsättare, de medvetna och omedvetna.
En viktig trendsättare som Lantz hade kunnat nämna, är curatorn och modeskribenten Olivier Saillard, som har gjort en rad mycket omtalade modekritiska utställningar världen över. En av hans mest berömda performance är The Eternity Dress, där han lät Tilda Swinton i en fullkomligt hisnande tidsresa à la Orlando, söka efter och till slut finna ”den eviga formen”. En bättre kritik av modevärldens nyhetshunger får man leta efter. En känd performance är Models never talk, en catwalk med något så oväntat som ”talande mannekänger”. Samtidigt gör han superklassiska modeutställningar i Paris modemuseum Musée Galliera. Hans inflytande över det intellektuella samtalet kring mode är ofantligt, och jag är övertygad att modevärlden har hittat sin motsvarighet till Marcel Duchamp i honom.
Inte heller modekritiker som Suzy Menkes finns med i boken. Ingen kan begrava eller sätta igång en trend som hon.
Nej, Modet är inte dött. Titeln har nog mer att göra med författarens personliga trötthet och ängslighet, än själva verkligheten. Modet frodas mer än någonsin, på gator och torg, på klubbar och ställen där man minst förväntar sig. Modet uppstår i den egna blicken. Det är det som är modets magi, och denna magi kan ingen trendanalytiker eller efterapare komma åt.
Vill man sätta ner foten, bli en trendsättare, ja rentav skapa ett nytt sätt att se och skriva om mode på, så måste man titta och lyssna på modefältets alla operatörer, inte bara slavarna, utan också herrarna, för att till slut välja sin egen väg i modedjungeln. Visst, vi behöver modigare mode, men också modigare skribenter. Det enda modet har att lära oss när allt kommer omkring, är konsten att gå sin egen väg.
Jenny Lantz
Modets död – så förändrade internet och finansmarknaden våra klädvanor
