Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/6

Minnesmärken för smärta och öppenhet

I Göteborg finns två monument över Förintelsens offer. Oavsett om ett monument inte till fullo kan fånga lidande, fasthålla minne, förändra historien, så är det ur våra minnen, och andras minnen vi kan förändras som människor, skriver Karin Brygger.

Böcker, men av sten. Texterna, skrivna på varandra. Lager på lager av historia: namn, årtal, platser. På promenadavstånd från det granitmonument i form av två böcker som står på den inhägnade gården mellan synagogan och församlingshuset i Göteborg står nästa minnesmonument över Förintelsens offer, mitt i Göteborgs stadskärna, i kvarteren runt Södra Larmgatan som har gamla judiska anor. 

En cirkelformad men avbruten räls, ett ensamt ljus som lyser men svagt och så ett antal övergivna skor i olika storlekar. Skor fastnaglade i gatstenen invid vattnet, som inte är Donau, men Göteborgs egen kanal. 

I den lysande essän Näver skriver Georges Didi-Huberman om ett besök i Auschwitz. Han anländer tidigt på morgonen, när det ännu är "fri entré". Besöket gör honom illa till mods av flera skäl (inte minst detta med "fri entré"), till exempel paradoxen då han går genom de baracker som iordningställts för att informativt upplysa besökaren om den plats hen redan befinner sig på.
"Men vad sker när Auschwitz även på sin faktiska plats måste glömmas bort för att återskapas som en fiktiv plats med syftet att minnas Auschwitz?" frågar sig Didi-Huberman. 

Minne och historia, kultur och barbari. Han tar sig vidare till Birkenau, som öppnar sig i en helt annan slags fasa, en avgrund som står utanför det tillrättalagda. Drabbad av en utmattning inför historien påpekar han att i Birkenau måste besökaren "fråga ut sin egen blick". Ta ansvar, alltså. Han inser att just eftersom denna plats han befinner sig på är obegriplig, ofattbar, måste han själv föreställa sig det som skedde. Och stå ut med det.
Frågorna och diskussionerna om representationens möjligheter i relation till Förintelsen är outtömliga. Filosoferna, författarna, konstnärerna, arkitekterna, journalisterna, politikerna, poeterna, historikerna, juristerna: ingen har lyckats slå fast hur vi kan (om vi kan) och inte kan representera folkmordet på "rätt sätt". Varje försök slutar i ett slags misslyckande – som ändå genomförs. Till minne av … 

Ibland blir det trots både svårigheter och diskussioner ganska bra, eller mycket bra till och med. Det finns till exempel ett rum på Judiska museet i Berlin, litet, kantigt och utan fönster, högt i tak. Dörren smälter in i väggen. Genom en ventil hör man ljuden utifrån: röster, steg, ljud från räls (tunnelbanan). Man kan inte värja sig, man kommer inte därifrån, inte ens när man går ut.

Att veta och att inte veta samtidigt är det öde de flesta av oss som lever i dag måste hantera. Det är naturligtvis en ynnest i jämförelse med vad det är att verkligen veta hur det var under Förintelsen. När minne och historia möts i den egna kroppen, i blicken och i sinnet vet vi att om vi skulle ge tappt i viljan att skapa minnesmonument och andra minnesarkiv över Förintelsens offer bara därför att det är svårt, då överger också vi de som redan i livet övergavs av en hel värld. 

En person som inte kunde överge och som genomdrev arbetet med de två minnesmonument över offren för Förintelsen som finns i Göteborg är George Braun. Också han lyckades osedvanligt bra med att se till att monumenten både förmedlar smärta och samtidigt bär på en öppenhet som gör att de går att ta emot, betrakta. 
George Braun är psykolog, andra generationens överlevande och tidigare ordförande för Judiska församlingen i Göteborg. Självklart spelar hans föräldrars öde en roll i hans engagemang, men också ett större ansvar för framtiden och en vilja att ingjuta hopp (det gick, trots traumat, att skapa sig ett nytt liv, och vi vill hedra er) skiner igenom i hans varma ögon när han berättar om arbetet som tog många år. 

George påminner mig ödmjukt om att tanken på ett monument hade funnits i församlingen redan sedan 1980-talet, men att det var ett så stort och svårt arbetsprojekt att de engagerade inte lyckades att helt slutföra det. Pärmarna med insamlade namn började bli dammiga när han blåste liv i projektet i slutet av 1990-talet. Omstarten kom att leda till att det först tänkta monumentet faktiskt blev två! Det krävde en insats som förgrenade sig ut i församlingen där medlemmar delades in i arbetsgrupper, men också ut i Göteborgs stad – som kom att bli en viktig aktör för ett av monumentens tillblivelse.

Ett av monumenten finner man i dag på innergården mellan församlingshuset och synagogan, det andra mitt i staden. Placeringen av Mörker, väx morgondag – den krökta avbrutna rälsen, lyktstolpen, de övergivna skorna på Bastionsplatsen – betyder att man från synagogan kan se det, och vice versa. Och tanken var redan från början att de skolor som besökte synagogan skulle kunna ta del av också av det yttre monumentet. Varje år besöker skolungdom synagogan som en del i sin religionsundervisning. Göteborgs judiska församling erbjuder också alla skolor i regionen kostnadsfria besök av överlevande som berättar om sina erfarenheter. 

På församlingens innergård står i sin tur två mörkt gråblå monument i slipad granit som likt öppna böcker med fem tavlor, vilar på en sockel. Texten är tryckt med seriegrafisk teknik på tavlornas båda sidor och består av namn, årtal, och bönen Kaddish i relief. Kaddish är en central bön i judendomen och läses för att hedra de hädangångna. 
Detta starka monument kunde alltså ha blivit det enda, men Göran Johansson, länge ledande man i det politiska Göteborg, menade efter kontakterna med församlingen att ett monument över Förintelsens offer inte skulle gömmas undan. Det måste införlivas i den stad som tog emot en relativt stor del av de överlevande. 

Han hade naturligtvis rätt. Samtidigt uppstod en oro: ett monument som offentliggjorde de mördades namn skulle kunna skändas och om det skedde skulle konsekvensen innebära stor smärta för anhöriga. Därför står det monument där de mördades namn är inpräglade på den låsta gården.

Varje församlingsmedlem som har släktingar vilka mördades under Förintelsen har på detta monument först sitt eget namn skrivet och därunder släktingarnas. 203 medlemmar som är direkt drabbade har renderat 1 576 namn och så är ytterligare 65 namn tillskrivna, det är namnen på de överlevande som kom hit 1945 men kort därefter gick bort i sviterna av koncentrationslägren. Detta är ett monument som konkret tydliggör att Förintelsen inte tog slut 1945, utan ett trauma som går i arv, fortsätter verka i såväl människor, i samhället. 
Monumentet på Bastionsplatsen är frukten av en tävling mellan konstnärer och uppfördes med 1,3 miljoner kronor i finansiellt stöd från Göteborg stad. Det speglar övergivenhet, sorg och den uteblivna räddningen. Rälsen kröker sig … som en evighet ... och är samtidigt avbruten, som det rika judiska liv som tvärt skars av och nästan försvann från Europa. 

Trots att lyktstolpen med sitt svaga ljus lyser över gångstråket är det, kanske just på grund av sin lågmälda förtvivlan, lite otydligt för förbipasserande. Jag saknar en visuellt framträdande informationsplatta. I dag är den senare inlagd i en bänk. För den som kommer nära är det förvisso omöjligt att missta sig på känslan som monumentet inger, men kanske främst omöjligt för den som likt Didi-Huberman redan allena "frågar ut sin egen blick". Vad sker här, på kanten, ner till vattnet? Vad skedde? Hur blir det imorgon? 

Oavsett om ett monument inte till fullo kan fånga lidande, fasthålla minne, förändra historien, så är det ur våra minnen, och andras minnen vi kan förändras som människor. Genom att insiktsfullt ta del av mänsklighetens historia och begrunda vårt arv kan vi besluta oss för att göra vad vi kan för att förhindra en återupprepning. Precis som endast människan kan vittna för människan, så kan endast människan ta ansvar för människan. 

Det kan ibland kännas som ett omöjligt uppdrag att försöka göra gott, när vi ser oss omkring i en värld som fortfarande brinner, men "omöjligt" eller "ofattbart" får aldrig vara ett hinder för att vi ska kunna föreställa oss och agera för en bättre värld. "Hågkomsten av 1900-talets brott mot mänskligheten med nazismen som det mest tydliga exemplet, är en del av Göteborgs samtidshistoria, dels genom alla de flyktingar som funnit en fristad här och dels genom den kulturella och geografiska närheten till dessa händelser. Ett minnesmärke är ett sätt att bevara minnet för framtida generationer", kan man läsa i ett av de bevarade dokumenten som förmedlades mellan Judiska församlingen och kommunstyrelsen. 

Samarbetet mellan församling och stad visar på en stark solidaritet och omtanke från båda håll, kanske framförallt en omtanke om de som kommer efter oss, barn och ungdomar som ska växa upp här. 
Monumentet på gården är formgivet av församlingens arbetsgrupp och monumentet Mörker, väx morgondag på Bastionsplatsen av Kent Karlsson. Invigningen skedde år 2009.

Se mer från - Göteborgs judiska historia
Mest läst