Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Linda Spåman

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

”Min röst kommer att göra sig hörd från djupet av min grav"

Den första franska feministen Olympe de Gouges sista rader innan giljotinen är profetiska. Under franska revolutionen stred och dog hon för kvinnors rättigheter. Efter två sekel av misogyn glömska gör hon come back som historisk figur. Michael Azar berättar varför.

Paris, den 2 november 1793. Det har regnat under morgonen och luften är kylig när den dödsdömda kvinnan kliver in i den öppna vagn som ska föra henne till avrättningsplatsen. Ögonvittnen berättar att Olympe de Gouges bevarar sitt lugn under hela färden, trots att folkmassorna överöser henne med glåpord och spottloskor – och trots att hon vet vad som väntar henne. Väl framme vid Place de la Révolution ska hon först ta sig upp för trappan till schavotten och sedan bjuda sin nacke till giljotinens bila.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är döden som politisk teater. Under dessa skräckväldets dystra dagar slutar de dömda sina liv på samma välregisserade sätt – med blodiga huvuden som rullar ner i en smutsig korg till folkmassans vrål och skrän. Den franska revolutionen livnär sig alltmer på blodets livgivande skådespel; det är genom att utplåna den gamla ordningens kroppar som framtidens utlovade människa ska framfödas. Välfärdsutskottets ledande jakobiner återkommer gång på gång till detta löfte: ”Revolutionen styckar mänskligheten för att göra den ung på nytt”, förklarar Antoine de Saint-Just. ”Det är ur omstörtningens eld som frihetens föds”, påstår Jean Paul Marat.

Men vem var Olympe de Gouges? Och varför måste hon dö?

Mary Gouze, så lyder hennes födelsenamn, föds 1748 och är uppvuxen i den franska södern under relativt påvra förhållanden som utomäktenskaplig dotter till en tvätterska och en markis med litterära ambitioner. Hon flyttar till Paris i tjugoårsåldern och inleder här, under sitt nya självpåtagna namn, det författarskap som snart skall föra henne till de revolutionära händelsernas centrum. Ur hennes penna flyter en strid ström av pjäser, artiklar och pamfletter. Med tiden blir de ständigt mer politiskt provokativa och djärva. Tillsammans bildar de ett litterärt och politiskt verk som förtätar den franska revolutionens slitningar, motsägelser och återvändsgränder. Inte minst vad gäller frågan om kvinnornas rätt att delta i det politiska livet som jämlika subjekt.

Olympe de Gouges liv och verk genomsyras av ett återkommande imperativ: kvinnans rätt att ta till orda och verka i just de församlingar där hon förväntas tiga.

Olympe de Gouges lär sig snabbt att navigera i huvudstadens intellektuella miljöer och snart befinner hon sig i de franska salongerna, i samspråk med tongivande gestalter som Louis-Sébastien Mercier, Madame Roland och makarna Condorcet. När Bastiljen väl stormats och kungen fängslats i augusti 1792, allierar hon sig med girondisterna, den revolutionära gruppering som motsatte sig kungens avrättning och som strax kommer att hamna i måltavlan för jakobinernas våldsamma utrensningar.

Olympe de Gouges liv och verk genomsyras av ett återkommande imperativ: kvinnans rätt att ta till orda och verka i just de församlingar där hon förväntas tiga. Stridslysten går hon själv i spetsen för denna rättighet genom att inte bara signera sina verk i eget namn (vilket var ovanligt under perioden), utan också genom att kräva reell politisk jämlikhet mellan kvinnor och män, om det så gäller rätten att skilja sig, rätten till egendom eller rätten till offentliga ämbeten och politiska befattningar.

Den unga författarinnan går till storms mot många av tidens repressiva institutioner, om det så gäller den feodala ordningen eller slaveriet, de patriarkala traditionerna inom den franska teatern eller de misogyna krafterna bland revolutionens förtrupper. I sin trohet gentemot revolutionens universalistiska principer blir hon inte bara en av de första dramatikerna som behandlar feministiska teman på teaterscenen, utan också den första som på scenen ger röst åt imperiets svarta slavar i syfte att avslöja kolonialsystemets orättfärdighet. Hennes verk återspeglar härigenom upplysningens trefaldiga – och ibland inbördes motstridiga – frigörelseprojekt: drömmen om Individen som förmår befria sig själv från fördomar, om Folket som erövrar sin frihet från tyrannerna och om Mänskligheten som frigör sig från den övermäktiga naturens nycker.

I september 1791 författar Olympe de Gouges sin kanske mest glödande stridsskrift: Deklaration om kvinnans och medborgarinnans rättigheter (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne). Den utgör ett skarpt angrepp mot den revolutionära utvecklingens allt skarpare marginalisering av kvinnorna från det offentliga rummet och den politiska makten. Hon tar sin utgångspunkt i den berömda deklarationen om människans och medborgarens rättigheter som proklamerades i augusti 1789 – och påminner sina läsare om att dessa rättigheter också måste gälla det kvinnliga könet.

"Vakna! Förvänta er inte att ni kommer att få någonting gratis."

Det är en snillrik text. Olympe de Gouges behöver inte hänvisa till några andra värden än revolutionens egna. Förnuftet, Friheten, Jämlikheten, Naturen: det är i namn av dessa klassiska paroller som les droits de l’homme – en fras som på franska kan betyda både ”människans rättigheter” och ”mannens rättigheter” – nu äntligen också måste omfatta kvinnorna. Det slår hon fast med all tydlighet redan i den nya deklarationens första artikel: ”Kvinnan föds och förblir jämlik med mannen i fråga om rättigheter.”

Olympe de Gouges är övertygad om att det inte räcker med att avskaffa den gamla aristokratins feodala privilegier för att säkerställa kvinnans rättigheter. Det är ingenting mindre än ”förnuftets stormklocka” som manar nationens mödrar, döttrar och systrar att också aktivt utforma den nya mänsklighet som ska födas på den gamla ordningens ruiner. Alla rättigheter och skyldigheter som gäller för det ena könet måste från och med nu även gälla för det andra. Både i livet och inför döden. Eller som det heter i denna ödesmättade artikel: ”Om kvinnan har rätt att bestiga schavotten, bör hon också kunna bestiga talarstolen.”

Bild: Linda Spåman

Deklarationen, adresserad till drottningen, avslutas med en uppmaning till Frankrikes kvinnor. Vakna! Förvänta er inte att ni kommer att få någonting gratis. Sanningens fackla lyser visserligen i vår riktning, men ingenting kommer att förändras om vi inte själva tar vårt öde i egna händer – och i slutänden är beredda att offra våra liv för våra rättigheter.

Gång på gång återkommer hon till det heroiska dödsförakt som måste känneteckna den sanne revolutionären.

Olympe de Gouges ihärdiga agitation faller inte den revolutionära ledningen i smaken. Mäktiga krafter börjar uppfatta hennes revolution inom revolutionen som både hotfull och destabiliserande. Den pågående striden mot revolutionens yttre och inre fiender fordrar rättning i ledet, inte motstridiga röster och inre splittring. Somliga tillbakavisar dessutom hennes krav i namn av samma storvulna principer som hon formulerat dem. Pierre-Gaspard Chaumette, ett av de radikala sansculotternas språkrör, menar till exempel att det står i strid mot Förnuftet att försöka upplösa de gränser mellan könen som Naturen själv instiftat. ”När blev det tillåtet för kvinnor att avsvära sig sitt kön och förvandla sig till män?”

Nej, kvinnan hör inte hemma i politikens och krigets värld.

När man läser de Gouges texter får man ibland intrycket av att hon redan tidigt förstod hur hennes dagar måste sluta. Trots allt skarpare varningar och dödshot låter hon sig ändå inte tystas. Gång på gång återkommer hon till det heroiska dödsförakt som måste känneteckna den sanne revolutionären. Den som har rätten på sin sida kommer inte att darra på benen när snaran börjar dras åt. Så skriver hon medvetet in sig i en martyrtradition som hon förbinder med både Hypatia av Alexandria och Jeanne d’Arc.

Hon är inte ensam om att framhålla det politiska martyrskapets värde. Den pågående revolutionen florerar av patriotiska martyrkulter och det tycks finnas ett skriande behov av förebilder som kan visa vägen för den Nya människan, av individuella hjältar som kan inkarnera nationens samfällda offervilja. I den alltmer upphettade revolutionära krigsandan tycktes ingenting vara mer ädelt än att dö för fosterlandets frihet.

I Frankrike bär numera alltifrån skolor, gator och offentliga institutioner hennes namn och man framhåller henne både som den första verkliga franska feministen.

Samtidigt var det ingalunda uppenbart vilka som skulle räknas som de sanna martyrerna eftersom hela den politiska frågan gällde hur man skulle skilja mellan revolutionens vänner respektive fiender. I ett sådant klimat löper var och en risken att stämplas som ”kontrarevolutionär”, vilket leder till att alla grupperingar försöker förekomma och övertrumfa varandra i revolutionär nit. När jakobinerna så griper makten på allvar etableras en angiverikultur som identifierar kontrarevolutionärer i varje hörn, i varje samhällsklass, i varje kön. I september 1793 driver de igenom den så kallade lagen om de misstänkta som i praktiken upplöser skillnaden mellan att vara misstänkt för kontrarevolutionär verksamhet och att vara skyldig för det. Giljotinen får arbeta på högvarv. ”Likt Saturnus äter revolutionen upp sina egna barn”, som nationalförsamlingens talman Pierre Vergniaud uttryckte saken när det var dags för honom att förlora huvudet.

Olympe de Gouges betraktar förfärat hur revolutionens initiala drömmar slår över i massakrer och inbördeskrig. Hon förstår att även hon riskerar att tillhöra ”de misstänkta”. Var inte redan hennes motstånd mot avrättningen av kungaparet ett uttryck för kontrarevolutionärt tänkande? Hade hon inte i vissa tidiga texter dessutom talat sig varm för något slags konstitutionell monarki?

Än värre var naturligtvis att hon trots alla varningar fortsätter sin agitation både för kvinnornas rättigheter och gentemot vad hon kallar för de ”makthungriga” och ”diktatoriska” jakobinerna. De Gouges går faktiskt så långt att hon spikar upp egenfinansierade affischer i vilka hon uttryckligen häcklar skräckväldets arkitekter: Jean Paul Marat och Maximilien de Robespierre. Mot deras ambition att härska med hjälp av terror och dygd – ”terror utan dygd”, hade Robespierre sagt, ”är lika fruktansvärd som dygd utan terror är maktlös” – framhåller de Gouges att även ”de skyldigas blod kan befläcka de mest välmenande revolutioner för alltid”.

När jakobinerna hånar henne för att tro på en ”revolution med rosenvatten”, hävdar hon att hon för republikens skull är beredd att kasta sig i floden Seine med kanonkulor fästade vid hennes fötterna – och att bara den som har mod att göra detsamma har rätt att pröva hennes revolutionära dygd. Alla förstår att hon därigenom utmanar Robespierre på en patriotisk duell med själva livet som insats.

I juli 1793 sätter jakobinerna slutligen stopp för hennes kampanjer. Hon tas tillfånga och kastas i fängelse i väntan på dom och avrättning. Under dessa svåra månader skriver hon sina sista texter och sitt testamente. ”Jag vet att min död är oundviklig”, skriver hon. Men hon tröstar sig samtidigt med att det är en ”vacker död” och att den inte kommer att ha varit förgäves. Bödlarna kommer en dag att få sitt straff och friheten segra. När hon till slut kliver upp schavotten ska hon ha yttrat följande ord till den förväntansfulla folkmassan: ”Fosterlandets barn, ni kommer att hämnas min död!”

Under en lång tid reducerades i själva verket Olympe de Gouges politiska livsverk till ett tecken på kvinnlig galenskap och hysteri.

Mer eller mindre bortglömd under närmare två sekel – nationens misogyna krafter var måna om att tysta henne också efter döden – citerar man idag hennes texter runt om i världen. I Frankrike bär numera alltifrån skolor, gator och offentliga institutioner hennes namn och man framhåller henne både som den första verkliga franska feministen och som den första franska dramatiker som på allvar vågat utmana den lukrativa slavhandelns profitörer. Bara de senaste åren har det dykt upp flera biografier och essäer om hennes liv och verk, samtidigt som hennes egna alster ges ut och spelas på teatrar runt om i landet.

Det främsta försöket till återupprättelse har emellertid ännu inte förverkligats: under sin presidentkampanj år 2007 lovade nämligen Ségolène Royal att, om hon vann valet, låta Olympe de Gouges ta plats i Panthéon, mausoleet där nationens mest uppburna hjältar har fått sin sista viloplats. Hon vann som bekant inte valet, men frågan ekar fortfarande i den ständigt aktuella diskussionen om arvet från 1789 och kvinnornas roll i Frankrikes historia.

Man bör i sammanhanget ha i åtanke att landets kvinnliga befolkning erhöll rösträtt först 1944 och att en författare som Simone de Beauvoir fick utstå en veritabel hatstorm när hon publicerade sitt banbrytande feministiska verk Det andra könet 1949. De Beauvoir är för övrigt en av de första moderna tänkarna som lyfter fram Olympe de Gouges som ett slags martyr för de franska kvinnornas rättigheter. Hon nämner henne i samma andetag som Charlotte Corday (girondisten som ändade Marats liv och som avrättades några månader före de Gouges), Madame Roland (avrättad bara några dagar efter de Gouges) och Théroigne de Mericourt (misshandlad för livet av en jakobinsk mobb); i de Beauvoirs ögon ljuspunkter i en annars dyster fransk historia där det i princip ”alltid har varit männen som haft kvinnans öde i sina händer”.

Bild: Linda Spåman

Historien, fortsätter de Beauvoir, visar att kampen för kvinnornas politiska jämlikhet inte bara kräver vilja utan också ett sällsamt mod, ja rentav ett dödsförakt. Till kvinnornas historiska underläge hör nämligen att de aldrig fått delta i den krigiska kast – reserverad för männen – som genom historiens alla krig lärt sig att sätta livet på spel för värden högre än blotta överlevnaden. ”Den värsta förbannelse som vilar över kvinnan är att hon är utesluten från dessa krigiska expeditioner; det är inte genom att ge liv utan genom att riskera sitt liv som människan höjer sig över djuren och det är därför som mänskligheten inte ger företrädesrätt till det kön som föder utan till det kön som dödar.”

Endast den kan erövra sin frihet som är beredd att gå i döden för den.

Men en sådan ”ädel död” har alltså sedan urminnes tider förvägrats kvinnan. Under en lång tid reducerades i själva verket Olympe de Gouges politiska livsverk till ett tecken på kvinnlig galenskap och hysteri. Under mitten av 1800-talet beskrev visserligen den berömde franske historikern Jules Michelet henne som ”en martyr”, men lade strax till att hon mest av allt var en martyr för sin egen översvallande sensibilitet.

En sann författare, skriver de Gouges, får inte dölja någonting. ”Hon måste väga säga allt vad hon ser, hör och känner.”

Bland Olympe de Gouges nutida läsare lyfter man gärna fram de frågor som hennes författarskap ställer vår egen tid inför. Hur uppbådar man det mod som fordras för att kliva in på ordets arena just där man förväntas vara tyst? Hur bryter man mot den historiska rollfördelning som placerat kvinnan i politikens marginaler? Vilka uteslutningsmekanismer verkar i nuet vad gäller vilka röster som får höras och räknas?

Ur ett sådant perspektiv framstår Olympe de Gouges som ett slags föregångare till en Rosa Luxemburg, en Sophie Scholl eller en Anna Politovskaja. Kvinnornas – ja, naturligtvis även männens – svåra kamp för att erövra det offentliga ordet är i sig en av de djupaste innebörder vi kan ge begreppet revolution. En sann författare, skriver de Gouges, får inte dölja någonting. ”Hon måste väga säga allt vad hon ser, hör och känner.” Där våldets revolutioner inte sällan hamnat i svåra återvändsgränder – genom direkta nederlag, genom att förvandlas till blotta statskupper eller genom att övergå i nya former av totalitärt förtryck – insisterar ordets revolutioner som en aldrig sinande kraft i vår förståelse av vår själva, vår tid och våra möjligheter. ”Är inte yttrandefrihet och pressfrihet människans mest värdefulla arv?”, frågar Olympe de Gouges i en pamflett riktad till den jakobinska ledningen.

I hennes allra sista brev – adresserat till den domstol som inom kort ska döma henne till döden – kan vi läsa hennes lika ödesmättade som profetiska löfte:

”Min röst kommer att göra sig hörd från djupet av min grav.”

Läslista:

Olympe de Gouges, Oeuvres complètes I: Théâtre, Èd. F-M Castan (Éditions de Cocagne, 1993)

Olympe de Gouges, ”Femme, réveille-toi”, Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne et autres écrits (Gallimard, 2014)

Olivier Blanc, Olympe de Gouges, des droits de la femme à la guillotine (Tallandier, 2014)

Joan Scott, Only paradoxes to offer. French feminists and the Rights of Man (Harvard University Press, 1997)

Michel Faucheux, Olympe de Gouges (Gallimard, 2018)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.